Han backar 100 steg så fort vi haft en mysig, kärleksfull och bra period

Han har någon form av anknytningsproblem. Det sitter nog inte i att han inte vill, utan tvärtom. 

Som Kockobello skriver här ovan, så är det där ett klockrent exempel på när man har en anknytningsproblematik. Läs på lite, och ställ sedan krav på att han tar ansvar för sina problem.

Jag tror tyvärr inte att det finns ett lyckligt slut här. Om han efter ett års tid fortfarande inte vet om han vill träffa dig känner han inte de känslor som krävs för ett förhållande. 

Att han under en helg eller så visar känslor är helt normalt, man går in i bubblan, men att inte veta att man vill umgås om fem dagar är ett tydligt tecken på att känslorna inte finns där.

Kärlek ska inte var så svårt, när det är rätt är det lätt!

Jag upplever samma med han jag träffar. När vi kommer nära inpå varandra så blir han mer kylig och det börjar göra mig ledsen, för varje gång tror jag att det är över men så är inte fallet enligt honom.
Han ger mig kärlek men sen när jag ger tillbaka så blir han typ sån.

Vi åker på resor och roadtrip, är ute och käkar, går på bio, är hemma hos honom, är hemma hos mig, jag har vart med i hans renoveringar hemma och i hanS stuga, han har barn sedan tidigare förhållande och dom vet mycket väl om mig och min roll i hans sällskap. När vi väl pratar i telefon kan samtalet vara på 5 minuter eller 45 minuter. Han säger ofta att han tycker om mig mycket under dom bra perioderna m, är väldigt fysisk, visar sitt kärleksspråk via handlingar och öppna då upp för förslag framåt vad vi kan göra i aktivitet nästa gång vi ses. Så jag uppfattar han som att han har intensiva känslor just där och då. Men han är också i större behov av att vara ensam än jag men det blir sådan himla kontrast och kontrasten blir just såhär pass stor och ett problem som jag Brottas med i vardagen, att det alltid kommer som en käftsmäll efter en super fantastisk och nära tid ihop. Från en dag till en annan så kan jag nästan ta på hans frånvaro i luften för den blir så påtaglig. Och ja, jag blir lika förvånad och ängslig varje gång. Jag har tagit upp det med honom för ett tag sedan lite försiktigt men då blir han nästan taggarna utåt eller så säger han att det inte är något personligt.

Så länge du inte ställer större krav kan ni säkert fortsätta som ni gör nu men det är verkligen inte konstigt eller krävande att du vill veta var ni står. Bara tanken på att du måste fundera över om ni hör i hop och vad han vill med dig med jämna mellanrum gör ju att relationen kostar alldeles för mycket energi.

En relation ska ge mer än den tar, är det så att du egentligen vet vad han skulle svara dig om frågade honom om var ni står?

Inte med anknytningsproblematik. Då spelar det ingen som helst roll hur rätt det är.

Frågan är ju om problemet är hos dig TS. Om det är bekräftelsen du söker och som är det viktiga.
För som du beskriver det så verkar det rätt tydligt att det finns en anknytningsproblematik. Något man kan jobba med, och kanske lösa problemet.
Men det känns som du hellre vänder dig till känslorna än till fakta, kunskap och lösningar.

Jag föredrar att gissa på det absolut vanligaste, dvs att känslorna inte riktigt finns där. Hur många har egentligen anknytningsproblem? Jag känner ingen som har det så pass att de avstår förhållande, gör du?

Jag känner förstås inte mannen och vi har bara TS ord att gå på men jag har träffat på hur många som helst (inkl egna erfarenheter) där en av två vänder ut och in på sig för att få det att fungera och den andre glider lite vid sidan av för att sen försvinna helt när det börjar bli krav. Har alla dom haft anknytningsproblem?

Han låter som han har en  ottrygg/undvikande/ambivalent anknytning. Läs på om det så ser du nog fler saker som stämmer in.

Det du måste lära dig är ju att det är en del av hans personlighet även om han kan jobba på att bli mer trygg. Det du ser och upplever är det som kommer att vara ert förhållande. Även om han skulle säga att det är ni på riktigt kommer han ändå fortsätta med sitt beteende. 

En annan sak att se upp med är att inte trilla dit och bli hans medberoende i detta beteende. Det är inte du som ska anpassa dig till hans beteende utan tvärtom måste han börja jobba på sig själv och kunna klara av att ha krav på sig.