Är jag pappa? Vill jag veta?

Jag har haft uppe frågan med en psykolog, då jag själv är lite i samma läge. Och hon menade att vänta var värre, eftersom det då blir så himla stort att man dolt något under ett "helt" iv.
Tänker du kanske kan göra ett första testa privat. Utan att du behöver berätta för han att du gör testet. Är du sedan pappa -fine. Är du inte pappa, så kan du ta beslut om att göra det mer formellt via sjukvården så det också blir giltigt.

Tack. 

Följde du din psykologs råd? Hur gick du i så fall till väga och vad hände?

Modigt av en psykolog att ta så stark ställning istället för att låt dig besluta själv hur du ska hantera ditt dilemma. Tänker att det är en svår grej att ta upp med ett barn och inte säkert att man klarar av det. I så fall kommer du bära skuld och ångest över psykologens åsikt att det är värre för just ditt barn om just du väljer att vänta några år.

Hej, 

Jag har en son på nio år och jag tvivlar på att jag är hans biologisk pappa.

Hans mamma och jag hade det väldigt stökigt i vår relation när hon blev gravid och hon umgicks extremt mycket med en annan kille under den tiden.

Hon fick panikångestattack när hon insåg att hon var gravid och han bröt kontakten med henne när han fick veta att hon var med barn. 

Datumet som barnmorskan sade att befruktning måste skett stämmer inte för vi hade gäster hemma under hela den veckan och vi låg inte. Men det kanske finns en felmarginal på +/- 7 dagar i den beräkningen? 

Jag och sonen är utseendemässigt inte lika alls, varken i hår/ögon-färg, kroppsformen, ansikte. Och har inte varit det någonsin. Jag läser kanske inte mycket i det här och ser vad jag tänker, men jag tycker att han är mer lik killen som min sambo umgicks med än mig. 

Jag har en underbart fin relation med min son, perfekt balans mellan att vara vän med honom och förälder till honom. Vi har ända sedan bebisålder haft ett starkare band till varandra än han haft till sin mor. Det är mig han har gråtit efter på dagis, han har alltid föredragit att jag tröstar honom, lägger honom, förhör läxor, följer med till läkare eller andra "osäkra" situationer. Jag har ett onormalt välbetalt jobb så jag kunde ge bort alla mina pappadagar till mamman och därefter vara hemma på obetald ledighet från det att han var ett år till han var två och ett halvt. Hans mamma jobbar kväll så han sover alltid hos mig förutom varannan helg, alltid jag som gör läxan med honom, skjutsar honom till simskola och aktiviteter, jag som lärt honom cykla. Jag brukar åka på semestrar och utflykter och weekends med honom ofta. Är så glad för vår relation och kunde inte tänka mig ett liv utan honom. 

Jag är 50/50 säker på att jag inte är den biologiska pappan. Tänker inte supermycket på det, men det kommer över mig i perioder att jag funderar. Jag har ingen ångest kring det, men en känsla av osäkerhet/fundersamhet/grubbel. 

Jag har övervägt att göra ett DNA-test men här kommer frågorna... Vad skulle det vara bra för? Vill jag verkligen veta svaret? Skulle vår relation försämras om jag fick veta att han inte var min biologiska son? Och om han inte är det, när är jag skyldig att berätta det för honom och vad kommer det göra med honom och med vår relation? Om jag skulle undanhålla det från honom, förvägrar jag honom då rätten att lära känna sin biologiska pappa? Någon som varit i liknande situation? 

Har aldrig tagit upp detta med hans mamma, det är inte lönt för hon hade aldrig någonsin svarat på det.