Personen bakom ofrivilligbarnlöshet

Jag har lidit och gråtit i flera år. Nu är mina tårar slut, som bortblåsta. Jag känner aldrig längre sorg även om det är en stor sorg och ett stort trauma för oss. Jag har kommit till en punkt där jag inte längre är kapabel till att gråta, hata och skrika längre. Mitt hjärta för känslor är liksom låst. Det är skönt i själen men samtidigt tråkigt och frustrerande att inte längre känna något eller bry sig.

Min själ är kall och mina känslor har svalnat. Det känns som jag gått i evig dvala, dvala för att sluta känna smärtan, sorgen, ilskan, hatet, avundsjukan för att min kropp inte är kapabel till att klara av en graviditet/bära ett barn.

Min själ, min vilja, mitt hopp har blivit så pass traumatiserat att jag får känslan av att jag vill leva ett liv utan barn med glädje.

Man går in i ett stadie där hela ens jag förlikar sig med ett barnlöst liv.