Jag vill skiljas - det vill min man inte och hotar med allt möjligt

Jag har varit gift med min man i 24 år - vi träffades unga och har fått två barn (tvillingar) som nu är 16. Min man har alltid haft ett sårbart sinne och ett till tider svårt lynne - kan inte hantera kritik tex utan att bli barnslig och säja saker som "ingen tycker om mig", "jag blir alltid skurken" osv. - och jag har försökt att hjälpa så bra jag har kunnat genom åren. Han har inte riktigt haft så många ambitioner - så genom åren har han ungefär det samma jobb som han alltid har haft - och jag har ett bra och välbetalt jobb i IT branschen. 

För tre år sen fick han en stressreaktion på jobbet - han hade igenom en längre period inte tyckt om sitt jobb och prioriteringarna där (han har jobbat samma ställe i över 25 år). Han fick panikångest och gick till psykolog ett par gånger men tyckte inte det hjälpte. I stället har han de senaste åren självmedicinerat med alkohol på kvällarna efter att barnen hade gått och lagt sig - och blivit ännu mer outhärdlig att vara tillsammans med. Jag har sagt åt honom flera gånger att rycka upp sig, hitta ett nytt jobb om han inte tycker om det gamla, sluta dricka på kvällarna osv. Men inget initiativ från hans sida. 

I våras började vår dotter må riktigt dåligt med skolvägran osv. Hon har blivit utredd i psykiatrin och har fått diagnosen infantil autism i september i år. I den vevan började min man dricka ännu mera eftersom han tyckte det var så jobbigt med vår dotter (han har väl varit uppe på en flaska rödvin varje dag). Tyvärr började han med vin till maten, och vår dotter som vi nu vet är mycket känslig för förändringar har inte kunnat hantera hans dumma skämt, dumma kommentarer osv. vid matbordet. Han har fortfarande jobbet han hatar, är stressad och ilsken när han kommer hem, och vi ska gå på äggskal hemma för att inte irritera honom. 

I oktober gav jag honom ett ultimatum - jag ville skiljas men han lovade att ge honom en chans till fram till jul om han slutade dricka och började hos psykolog igen. Det har han gjort, vilket så klart är bra. Men vår dotter mår fortfarande inte bra. Och min man fortsätter med att vara stressad och obehaglig hemma även om han inte dricker (jag vet ju inte 100%, men jag tror inte han gör det). Vår dotter har under ett gräl mellan hennes pappa, jag och henne själv före jul berättat, att hon är livrädd för sin pappa och att hon inte vill se honom mera. Hon berättade att hon hade sagt åt honom att sluta dricka, och då hade han sagt till henne att det gjorde han för att hon hade autism och var jobbig att bo tillsammans med. Och om hon hade "tur" så var han inte hemma längre en dag när hon kom från skolan (= han hade hängt sig).

När hon berättade det, bad jag min man om att flytta ut ur vårt gemensamma hus och ut i stugan. Jag orkar inte med hans humör längre, att han som pappa säjer såna vidriga saker till sin dotter (och dessutom nekar det när hon konfronterar honom) och att han inte kan ta sig i kragen. Nu vill jag prioritera att min dotter får det bra igen och att min son inte ska bo i en konfliktzon. Min man tycker jag är orättvis, men jag orkar inte mera. Nu har jag haft tre barn i tre år i stället för 2 barn - och han kan inte ta sig i kragen och göra något åt det som irriterar honom. Jag har bett om separation men han bönar och ber om att jag ska ge honom mera tid och att han ska ändra sig. Han orkar inte av det praktiska med att dela ekonomin, husen, att hitta en lägenhet osv. Han vill att vi behåller stugan och kan ha den tillsammans som vänner så att han kan använda den även om han inte har råd att betale hälften av den med sin egen lön. 

Jag vet att det är jobbigt att hans dotter inte vill prata med honom - men han har heller inte hanterat detta som en vuxen. Han går till psykolog fortfarande - jag har träffat henne och hon verkar bra.
Nu har jag sagt åt honom att han får lära att stå på egna ben och få ordning på sitt liv - jag kan inte ta ansvar för honom längre. Jag har erbjudit att betala för psykologhjälp osv för att hjälpa - men det är bara jag som kan hjälpa honom säjer han - och om jag inte vill honom mera, så får jag ju se om han "klarar" att gå genom skiljsmässan.

Jag är så klart berörd av, att han känner att allt tas från honom, men jag prioriterar nu att mina barn ska få det bra igen. Och det är han arg på mig för. Han tycker nog att jag borde sätta honom i första rummet.

Nu har jag sökt separation, så nu börjar det säkert igen med hot osv. 

Någon som har varit genom det samma men en man som inte vill acceptera att skiljas, och har några råd? Jag har tagit på mig min jobb-roll nu, och försöker att hantera detta som jag ville hantera en konflikt på jobbet - sakligt och transparent.