Svikit min mamma. Fruktansvärt dåligt samvete.

Alltså. Jag vill inte säga att du gör en enorm höna av en fjäder men... Som tonåring så ser jag det som en del i vår utveckling att vi vill frigöra oss och är rebelliska, då på olika nivåer. Jag känner nog ingen som har varit froma lamm hela sin uppväxt. Även den mest timida och duktiga av mina vänner hängde med och smygsöp på fester lite då och då. Oroa dig inte. Av det jag läser så har du helt enkelt genomgått en normal barn och tonårsperiod. 

Jag bad min mamma om ursäkt för hur jag betedde mig under min tonår. Jag var aldrig en sådan som försvann hela nätterna långa och gjorde mina föräldrar oroliga men jag hade ett hiskeligt humör och skrek nog det ena och det andra många gånger och när jag bad om ursäkt för de saker jag sagt till min mamma så skrattade hon bara och sa "Äh, jag visste att du inte menade det, skärp dig nu. Du var en normal tonåring". 

Det låter dock som att du skulle behöva prata med någon professionell, så att du kan få verktyg som hjälper dig att släppa på denna stress du sätter på dig själv. Har själv varit där och man grämer sig och får ångest för allt man gjort i livet känns det som.

Allt du gjort låter faktiskt helt normalt för en traumatiserad person. Du är för hård mot dig själv men det är helt förståeligt det med.

Jag skulle faktiskt rekommendera psykolog. Du behöver bearbeta dessa saker och även om du känner att du svikit din mamma så är det viktigt att du inte flyttar fokuset på henne. Detta handlar om dig, dina beteenden som yngre har inte varit riktat mot din mamma utan pga ett traumatiserat barn inom dig, vilket är otroligt vanligt när ens förälder är frånvarande, det gör saker med ett barn psyke.

Om det skulle få dig att må bättre att berätta för din mamma så gör det, däremot kanske det bryter ner dig ännu mer om hon inte har förståelse.
Så enligt mig, en dålig reaktion från henne vore olämpligt så därför är lite tips att bearbeta detta hos någon professionell.

Kanske inte läst allt men det låter som helt normala saker som barn och tonåringar gör. Hon har själv delat med sig och vet antagligen mer än vad du tror. Det finns inget i din text som gör att du behöver känna såhär. Din mamma behöver inte veta allt. Vill du säga något om en viss situation kommer upp gör det, annars gör en fin presentkorg med ett kort " förlåt för jag var så jävlig i tonåren, du är bäst" och släpp det hela om du verkligen ska göra något.

 

Det var inte kul att ljuga för föräldrarna under tonåren för mig heller och då var jag väldigt skötsam men idag... Nej mina föräldrar bryr sig inte om dessa saker alls och skulle tycka jag var knäpp om jag bad om ursäkt för småsaker. Grämer mig absolut över "fjädrar" men inte något av sakerna som du räknar upp och speciellt inte gentemot min mamma.

Alltså om du berättar de där sakerna för din mamma kommer hon bara garva, förmodligen vet hon redan om alltihop och det hon inte visste har hon redan anat och det hon inte anat kommer ändå inte komma som en överrraskning för det är ju ett helt normalt barn/tonårsbeteende.

Tror du alla andra ungar var små änglar? Skulle tro att de flesta någon gång stulit, snattat och ljugit, alltså jag skulle bli förvånad om det kom en vuxen som inte gjort en enda dumhet som ung.

Jag var ganska snäll som barn men har både snattat, tjuvrökt, ljugit, struntat i läxorna, skolkat, varit elak mot nån jämnårig osv.

Det är ju en del av att växa upp, träna på gränser och sitt samvete.

Snälla nån, det du gjort är preskiberat sedan längr och inget du gjort mot din mamma, och som sagt, dey mesta av det har hon redan vetat, fattat eller gissat, hon har varit tonåring själv!

Jag vet att min egen mamma tyckte det var värdefullt att hon bad sin mor om ursäkt för tonårstiden, sa att hon älskade henne osv. Så för din egen del kanske det är värdefullt. I så fall skulle jag ta allt samtidigt, men du behöver inte redogöra för minsta detalj. Har du någon anledning att tro att det inte skulle tas emot väl? 

Snatteri är såklart inte bra men jag förstår det som att det var länge sen, preskriberat. Man kan inte lastas hela livet för saker man gör som tonåring och det är inte där ditt värde avgörs. Att saker går sönder när man har barn hör till. Även om det är tråkigt så är det inte heller något som ska påverka relationen. 

Jag håller med de andra i grunden. Det är inga stora saker du gjort som du ska behöva må så dåligt över. Har du någon hjälp för ditt psykiska mående? 

Det är en sådan lättnad att läsa era kommentarer och era tips och tankar kring min situation. Klart att ni och andra också har gjort liknande eller samma saker, vilket tar ner mig på jorden lite. Jag vet egentligen att jag inte behöver älta dessa händelser. Jag kan och behöver gå vidare. Men har aldrig heller riktigt bearbetat dem, därför har de fastnat hos mig. Under hela perioden när jag gjorde dessa grejer så gick jag igenom mycket. Jag tror faktiskt att jag varit deprimerad större delen av mitt liv. Alltid varit extra känslig och mottaglig för negativitet. Känner också att det inre barnet i mig fortfarande har otroligt stor känslomässig påverkan på mig. Att känna sig liten, övergiven, orättvist behandlad. Trots det har jag också på många sätt haft en trygg uppväxt, för jag har haft turen att ha en förälder som alltid ställt upp för mig.
Men när ångest tar över ens sinne tenderar allting som man gjort och genomgått så uppförstorat. Det känns omöjligt att bryta tankespåret på egen hand.
Jag är såklart medveten om att jag behöver gå och prata med psykolog. Skulle gjort det för längesedan. Har tagit tag i det nu och väntar på att få en tid. Men just idag så maler tankarna extra mycket i mitt huvud. Var tvungen att skriva av mig och få perspektiv från andra.
En stor anledning till varför jag drar mig att berätta för mamma är för att hon också har en tendens att vända saker inåt, skuldbelägga sig själv och alltid varit mycket självkritisk. Är rädd att hon skulle börja köra med, som hon gjort många gånger under min uppväxt, att hon är/varit en dålig mamma, att hon svikit mig. Jag har många gånger känt att hon var så kontrollerande mot mig, trots att hon väl egentligen bara brydde sig mycket om mig. Hon har aldrig hindrat mig från att göra saker. Det är väl någon form av projicering från min sida.
Men ett stort, genomgående problem är att hon skuldbelägger sig själv otroligt mycket och har fört över detta destruktiva beteende på mig.
När jag tänker igenom de saker som jag gjort, som jag skrivit om här, så känns det som att jag bara skulle kunna säga det rakt ut till henne. Vill inte ens sitta ner och ha ett ordentligt samtal om det, utan bara typ i förbifarten: "förresten, jag skulle behöva lätta på hjärtat och berätta att jag gjorde det här och det här". Men det tar stopp. Jag kan liksom inte förmå mig själv till det...

Det behövs verkligen inte. Alls. Jag tror snarare att det skulle kunna skapa problem mellan er, att hon skulle skuldbelägga sig mer. Hon vet att du gjort saker för det gör alla barn och tonåringar gör men inget finns att tjäna i att rabbla upp.

Bra att det är på g med psykolog. 

Kanske du är i minst lika stort behov att få hjälp att förlåta dig själv och acceptera dina egna brister? Trauman och uppväxt kan göra att man ställer orimliga krav på sig själv. 

Min son har gjort mycket värre saker som ungdom, men det är inget jag ältar. Jag är bara glad över att han som vuxen fått ordning på sitt liv. Ingen ursäkt behövs.

Tack för att ni kom med era synpunkter på mitt inlägg. Var verkligen välbehövligt. Har fortfarande inte bestämt hur jag ska göra angående att avslöja mina otyg eller ej. Lutar åt att vänta tills jag pratat med psykolog... men det kan ju dröja ett tag tills jag får en tid. Oavsett så har jag fått värdefulla synpunkter från er och ja, du har rätt J. Jag behöver få redskap som gör att jag kan acceptera mig själv, det jag gjort och varit med om, och jag vill framför allt kunna förlåta mig själv. Det hade också varit underbart om jag hade sagt det till mamma, hon hade förlåtit mig och vi bara kunnat skratta åt det och dela med oss av olika erfarenheter.
Hon har ju frågat rakt ut någon gång om jag har testat att röka, men inte ens då vågade jag säga som det var. När hon då dessutom sagt flera gånger till mig att hon är stolt över mig för det så gör det ju inte saken enklare... Alltså mitt dåliga samvete har hållit mig i ett järngrepp i så många år. Oerhört trött på det. Det förstärker liksom all min ångest och spär på min depression. Tror till och med att det är en stor anledning till varför jag mår såhär dåligt överhuvudtaget.