Oplanerat gravid med nummer 4, maken vill inte ha fler barn.

Eftersom du verkar vilja behålla barnet, och eftersom din man uppenbarligen också vill ha ett barn till, bara inte precis just nu, tycker jag absolut att ni ska behålla! Du säger att du närmar dig 40, och även om ni hittills haft oförskämt lätt att bli gravida så kan det få ett tvärt slut precis närsomhelst. Jag var själv precis som du; jag blev gravid typ bara min man tittade på mig (vi har fem barn) - sen strax efter jag hade fyllt 40 blev det tvärstopp. Vi ville gärna ha en till, men hur vi än försökte blev det aldrig nåt... och nu är jag definitivt för gammal. Skulle du göra abort nu, och ni sen inte lyckas bli gravida igen kommer ni nog att ångra det bittert. Vad gäller ekonomin och trångboddheten kan jag inte se varför ni öht tar med det i beräkningen om ni räknar med att det inte längre kommer att vara ett problem om ett år (då din man anser att ni kan skaffa ett barn till).

Tack för svar.
Vi kan diskutera det igen om ett år, men får han välja är han nog fullt nöjd som det är..
Det är många saker som kunde varit 'bättre', och han oroar sig för 'vad andra ska tycka'. Men jag är som du säger rädd för att jag ska sörja det jag valde bort om jag gör en abort. 

Ah, ok... usch, ingen rolig sits! Hoppas att ni till slut ändå landar i nåt som känns ok för er båda...

Jag har inte varit i samma sits, men liknande. För mig var det inte så mycket att orda om - man kan planera bäst man vill för när det passar bäst i livet att få barn. Men detta är mitt barn, som finns nu, och frågan är inte längre om jag vill bli gravid utan istället om jag vill neka mitt barn det liv det kunde fått.

Det blev en krånglig utläggning men jag hoppas du förstår hur jag menar. 

Jag var i en liknande sits för 1,5 år sedan. Blev oplanerat gravid med nr 4. Dock har vi båda fasta jobb och bra ekonomi, men det skulle innebära att jag inte kunde jobba ( var redan föräldraledig och skulle bli avstängd) på närmare 3 år vilket så klart påverkar.  Bor lite för litet för en fyra och visste inte vad vi ville. Sambon sa att det är min kropp så jag har sista ordet. Vi valde att behålla och det är de bästa beslutet jag nånsin tagit. Snart fyller hon 1 år och blev 2 år och 3 dagar mellan henne och närmsta storebror, de andra fyller 8 och 10 i år. 

Du måste ju ta ett beslut utifrån vad du känner i ditt hjärta. Att han kan prata om det om ett år ger ju inga garantier alls och troligen kommer du ångra dig om han säger nej då. Man ångrar aldrig ett barn sen är väll kanske er situation inte helt optimal för ytterligare ett barn MEN ett barn behöver inte kosta så mycket om man väljer begagnat eller försöker spara det mesta från de andra barnen ( så har vi gjort och sparat Massor av pengar på det) Nu vet jag inte hur ni bor men det som vi va tvungna att göra var att byta bil = dyrt. Vad gäller boende så sover väll en bebis ändå i ert rum de första åren. Hur gamla är de övriga barnen? Hur ser ekonomin ut på sikt? Hur stort bor ni? 

Tack fyrklöver <3.
Innerst inne vet  jag att jag inte vill göra en abort, och jag är en grubblade, så jag vet att jag kommer att tänka på 'lillebror/lillasyster som isf  valdes bort, det känns oerhört jobbigt redan innan jag ens tagit något beslut.

Samtidigt älskar jag min man och vill naturligtvis inte fatta ett beslut som han är emot,
men samtidigt vet jag att detta barn kommer bli så älskat, och graviditeten är ju en process, tack och lov.

Jag har en SGI baserat på ett heltidsjobb med 32.000 i lön då jag varit sjukskriven efter senaste föräldraledigheten. Så det är ett plus.
I vår nästa år går vår skuldsanering ut, och vi kommer ha 7500 'extra' i plånboken.

Vi flyttade nyligen till en ganska stor 3a, men min äldsta är snart 13 och tillbringar mkt tid här, men sover hos sin pappa som bor nästan granne med oss.
De andra barnen är snart 5 och snart 2.
Så egentligen är jag inte så orolig över just boendet.

Vad gäller kläder/saker så har vi egentligen redan allt vi behöver. Dubbelvagn med liggdel och sittdel, massor av kläder osv.

Nackdelen är att vi ska resa bort i höst, vilket vi då inte kommer att kunna göra.
Det kommer innebära att jag gör en person besviken, mer I ärlighetens namn är det mitt största bekymmer,.

Maken har bara rabblar upp alla nackdelar med att behålla, och tycker att med tanke på att vi har lätt att bli gravida så kan vi diskutera ett till barn 'när det passar bättre'.

Tack frippelmamman,
Ja det är ju så, faktum är ju att jag är gravid nu, 
Även om det inte var meningen,  eller optimalt, så är det ändå någon därinne..
Jag vet ju egentligen vad jag vill, jag vill bara få min man att inte bara se det negativa i det,
Han verkar tycka att det 'inte ät några problem, bara att ta några tabletter' och så lätt som jag blir gravid så bla bla bla.
Men ja. Det är nu jag faktiskt är det, inte sen, för det kan man ju aldrig veta.

Att den som har skuldsanering och alltså inte själv kan betala sina skulder under överskådlig tid skaffar ett ytterligare barn tycker jag för min del är totalt obegripligt och unket omoraliskt - alldeles oberoende av ålder. 

Nej, du kanske inte kan bli gravid en gång till om du avbryter den här graviditeten men då kan du ju i alla fall ägna dig åt att dra god försörjning om de du redan har.

Du är sjukskriven, arbetslös, har skuldsanering och tre barn att försörja. Ja din man har helt rätt. Ta ansvar för de barn ni har, se till att kunna försörja dem innan ni i ens överväger fler barn. 

Om ni har skuldsanering nu så kommer det dröja länge innan ni får er ekonomi i balans, dvs har ett sparande som ni kan ta av i ekonomiskt svåra perioder. Du eller din make kan ju bli sjuka igen, du kanske kommer att tappa din SGI osv och då är ni tillbaka igen. 

Jag förstår verkligen att du vill behålla barnet och kommer att se det som en stor sorg om det inte blir någon lillebror eller lillasyster. Men det kanske är ett offer du måste göra för dina tre andra barns skull. Det kan mycket väl bli ditt livs sorg, men vi är många som lever med sorg sida vid sida med glädje.