Vad är det för fel?

Jag skjuter ifrån mig de som älskar mig mest. Föräldrar och syskon. När jag hälsar på så tittar jag knappt på dom och pratar helst inte mer än en kort irriterad stund.

Allt känns hopplöst i livet. När jag var liten satt jag i bilen en dag och bara kände den normala dagliga glädjenivån man förmodligen har bara rann ut mig när jag såg hur livet ser ut. Jag ställde mig frågan "varför är jag glad?".

En far som alltid var arg, irriterad, nämnt saker om ta livet av sig. En mor som varit irriterad på far hela mitt liv nästan. Mor tar hand om mig hur bra som helst och hjälper mig med allt. likaså far. Men ilska och irritation sitter i mig.

Jag har haft möjlighet att utveckla min karriär utomlands, resa utomlands, haft drömmar som dykt upp men som efter en konvensation med mor bara känt ett svart hål. Hon är rädd för att jag ska försvinna och gör nästan allt för att få mig att tänka om vilket har gjort ont sista tiden. Detta har förvärrat situation fruktansvärt och jag ballar nu ur direkt som en tjurig 12åring.
Jag litar heller inte på någon längre då jag bara ser ett rövslickeri mellan personer och inte äkthet. Rövslickeri för att jobba upp sig eller få något annat man vill ha.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2023-01-29 19:51
Jag vill tillägga att jag är aldrig nöjd med något, allt blir alltid fel för mig. Karriär och livet. Alltid fått höra hur bra person jag är, väl uppfostrad, pojkvän, "det kommer gå bra för dig", "du kan gå hur långt som helst", men ändå sitter jag här. Irriterad och nere, fräser åt mor och far så mor ligger hemma och är orolig hela tiden.