Det kan röra sig alltifrån kärlek, vänskap, främling, träffat någon där det känts som om ni känt varandra längre än ni faktiskt gjort. Dela era berättelser.
Familjeliv förtjänar inte mina berättelser som det är nu. Kommer gärna tillbaka om och när det har vänt.
Familjeliv förtjänar inte mina berättelser som det är nu. Kommer gärna tillbaka om och när det har vänt.
Nej, jag tror inte på soulmates eller den stora kärleken. Däremot tror jag att man kan träffa någon där väldigt mycket stämmer men det handlar lika mycket om att man är i samma livssituation, har samma mål i livet och roas av samma sak.
Människor förändras, en soulmate som passar dig när du är 20 år eller när du är 40 år är troligtvis inte samma typ av person. Om man däremot har lyckats hålla ihop så länge och fortfarande mår bra av varandra har man nog mer vuxit ihop än att man "av en slump" hittade sin enda partner någonsin som man kunde leva ihop med i 20 års ålder.
Ja det gör jag. Tror på alltså. Det finns personer som jag har ett särskilt band till. Där vi klickar på ett annat sätt än jag gör med gemene man.
Dels en av mina barndomsvänner och så min man. Med båda två har det varit klockrent från första mötet. Som att vi känt varandra jämt och förstår varandra på ett sätt som jag med andra delat först efter många års ihopväxande. Med båda två finns ett slags ordlöst band där enbart blickar eller kroppskontakt räcker för att kommunicera emellanåt. Där vi säger samma ord samtidigt eller båda två nynnar på samma låt samtidigt eller där en kram räcker för att liksom nollställa sig själv och hamna i synk. Där känslorna är starkare än med andra. Som om man redan känt varandra ett helt långt liv och bara återupptar kontakten efter ett långt uppehåll första gången man möts.
Så ja, kanske inte skulle kalla det soulmate men absolut tror jag på en högre nivå av mental kontakt mellan vissa individer då jag själv upplever det med två personer. Kan inte heller förklara varför det är så speciellt med just den barndomsvännen och inte mina två andra som jag hängt ihop med lika länge eller längre. De känner jag lika bra. Litar också på med mitt liv. Kan berätta precis vad som helst för men ändå är inte bandet på samma sätt.
Som Yepp så fint beskriver kan en ordlös samhörighet finnas, och ofta redan från start. Det betyder inte att det aldrig blir fnurror på det bandet, men det finns där.
Ja, så kändes det när jag träffade min nuvarande partner för ett halvår sedan.
Svårt att förstå att vi aldrig pratat med varann innan, då allt kändes så välbekant och tryggt. Vi sitter ofta och förundras över hur vi två lyckades hitta varann...
Och det där med "själsfrände" är nog inget övernaturligt.
Utan det händer ibland att två individer som är lika i grunden och kanske har attribut som påminner om nära och kära hittar varann.
Inte som något ödesbestämt, men visst händer det att två människor träffas och omedelbart får en stark känsla av samhörighet.
Jo, det får jag nog lov att tro på. Flera sorters dessutom. Jag växte upp som fosterbarn och mina fostersyskon är en slags soul mates. Jag har vänner och kollegor som är en slags soul mates. Min man sen 20 år är definitivt min soul mate.
Det finns en slags solid men samtidigt ömtålig självklarhet i dessa relationer. Som en tung glaspjäs.
Maken och bästa vännen är det.
Det är nog sant för en del och för andra inte. Det beror nog på hur man är som person. För mig stämmer det inte. Den enda som är min själsfrände är jag själv. Inget kan mäta sig med den relationen jag har med mig själv. Ingen kan konkurrera med den.
Det kanske låter sorgligt för de som fungerar annorlunda, men mitt intresse för människor är väldigt lågt.