När är någons beteende faktiskt personligt mot en?

Det du skriver om kan absolut vara personligt. 

Däremot kan det finnas personer som inte medvetet riktar saker mot dig. Inte för att det är bra, men om tex en person är stressad i trafiken och ger dig fingret, så hade denne ju gjort det oavsett vem som satt i bilen bredvid. Det är därför inte riktat till dig som person. Du kan bli arg och grinig tillbaka, men du kan också välja att tänka "det är inte riktat mot mig, det är bara den personen som beter sig dumt i stressad situation" och skaka det av dig. 

Om en person skriver på ett forum att den "hatar folk som gör xx" så behöver du inte ta åt dig även om du gör det som skrivs om, utan se det som att den här personen uttrycker något bara. Det är inte personligt utan riktat mot en företeelse. 

Förstår du skillnaden? 

Personligt blir det enbart om du själv gjort något specifikt mot denna person som gör att du "förtjänar" beteendet. Vilket de facto är ganska ovanligt. Tex en pojkvän är otrogen mot dig och du känner för att hämnas - då är det personligt.

En kollega som är otrevlig mot dig utan anledning och schysst mot andra är inte personligt. Det är inte ditt fel att er kemi inte klickar, det är inte ditt fel att du har högre befattning eller råkar vara omtyckt av chefen... 

En misshandel i förhållande är aldrig personligt, det handlar om härskartekniker, narcissisister, psykiska diagnoser etc - en sån människa är elak oavsett vem det än handlar om. Hen är elak för att den kan. Det har ingenting med dig att göra. 

Hänger du med? 

Tror inte att det handlar om dig, utan mer om den otrevliga. Du kanske har råkat blivit offret. kan kanske handla om att du råkat ut för tidigare trauman som den otrevliga snappar upp och gör att fokuset ligger på dig.

mobbaren eller den otrevliga kanske har en narcissistisk läggning, känner sig osäker, vill skapa en slags hierark för att hitta sin plats. offret råkar vara där vid fel tillfälle.

Det är därför man inte ska ta det personligt, utan undvika mobbaren, ta din plats i sociala sammanhang. Om mobbaren visar en trevlig sida, var artig tillbaka. (Ungefär som klickerträning) men håll en distans.

Jag förstår frågan, och tycker även att du fått bra svar. Det jag har att tillägga är att när jag själv har varit ledsen över trakasserier, tillmälen, nedsättande behandling av olika slag genom livet och berättat om det har jag också fått höra att jag inte ska ta det personligt och känt att det är väldigt konstigt när det ju de facto varit riktat mot mig personligen. Det har då handlat om, tänker jag mig nu efteråt, en bekvämlighet hos övriga att slippa ta i frågan. Varför skulle de? De är ju själva inte utsatta. Så tror jag att många resonerar.

Däremot här på nätet så kan jag ju se att om människor trycker minusgilla systematiskt på mina inlägg så har det inte med mig som person att göra utan med mina åsikter och möjligen den andra personen också, det ska jag inte spekulera i. Det känns då inte personligt på samma sätt. 

Försök hitta dina egna strategier för att stå ut. Det finns många bra människor men också gott om personer som ser goda anledningar till att bete sig illa, och ibland är jag en av dem. Allt handlar om vad man går igång på. Här på forumet ser jag att människor går igång mot singlar, tjocka, de som har en otrogen partner och de som är sjuka och arbetslösa. Om något eller några av dessa saker kommer fram i trådstarten brukar vissa konton vara mycket snabba med att trycka på mobbningsknappen. Och det fungerar nog ungefär likadant i verkligheten. Så lyssna inte på dem som säger att du inte ska ta det personligt, utan gör något åt din situation istället. Om det är att ignorera, bita ifrån, byta plats, skaffa allierade, hämnas eller annat. Det som känns bäst för dig. 

I flera av dessa fall kunde du varit vem som helst. Det spelar ingen roll att du är en bra person, den andra skulle behöva ta ut sitt vidriga beteende på någon och du var lämplig. Så inte personligt men det kommer givetvis att göra ont.

Fast lämplig är fel ord. Det är aldrig lämpligt att ta ut sin osäkerhet på en annan människa. Alla mår bara dåligt. Men jag tror att det är väldigt svårt för mobbare och narcissister att få adekvat hjälp. Dels har de en självbild av att inte behöva någon annans "uppfostran", som en vän som var diagnostiserad narcissist uttryckte det, och om de väl söker hjälpen så är de helt enkelt alldeles för jobbiga att ha att göra med. 

Tack alla för era utförliga svar! Men om man då sammanfattar så när är det egentligen personligt? För om en kollega undviker dig på jobbet och lämnar rummet när du kommer in, säger aldrig hej, byter till och med arbetsuppgift för att slippa arbeta med dig, trots att det står på schemat att vi ska arbeta ihop. Då har ju denna kollega en anledning ogilla mig, personen gör ju detta personligt och anpassat mot mig, eller hur? Även om jag inte gjort något så tycker väl denna person ändå ha nån form av anledning till dennas beteende, kanske att jag varit för trevlig och verkar för på? Jag vet inte? Men är det inte personligt? Jag förstår inte när saker är personligt och inte, enligt mig är detta högst personligt! 

 

Felet ligger då hos kollegan. Inte dig. Vissa kan ta extremt små saker och vända dom emot dig, de går igång på makten och kan känna sig hotade av dig för att du är en reflekterande och trevlig person typ.

Man kan också ställa sig frågan "Varför menar personer att man inte ska ta det personligt?".
Allts bara för att någon påstår att man inte ska ta det personligt, så behöver ju inte det vara rätt.
De som ofta påstår det, tycks inte sällan själva ha olika saker hos sig som får dom att etablera den sanningen. Det kan vara för att de själva är rätt okänsliga och läsa det andra säger och gör. Det kan vara för att de själva ser på sig själva så positivt, att all kritik måste vara fel. Eller att de själva har så påtagliga problem, att personlig kritik är rimlig, men att de förtränger det.
Det kan också vara för att de vill vara framgångsrika. Och framgångsrika personer ska då, enligt teorin, inte fastna i sådana oväsentligheter.  
Listan av orsaker går såklart göras lång. Poängen är att det kanske är mer är personen som säger att du inte ska ta det personligt, som är det verkliga problemet.

Har den otrevliga ett sånt beteende att den undviker just dig handlar fortfarande om kollegan. Det kan vara något så oskyldigt att denne inte kan hantera allt för trevliga personer, blir hjärntrött eller dylikt.

Alternativt att denne har något mot just dig. Vet du själv att det är oförrättat så handlar det fortfarande om kollegan. Du behöver inte känna att du gör något fel. (Normala) människor har en ganska stor tolerans för olikheter. Människor med psykisk ohälsa exempelvis narcissister eller deprimerade för den delen kan ha mindre. Vilket innebär att du inte heller behöver känna att det är något personligt. det är kollegan det är fel på.

Så enligt vissas resonemang ska man om man blir tafsad av kunder eller på krogen så ska man inte ta det så personligt eftersom de hade gjort det mot vilken kvinna som än stått där?

Det handlar mer om tafsarens motiv till agerande än exempelvis vilka kläder hon har på sig. De flesta människor tafsar inte. Gör dom det så beror det gissningsvis på att de är gränsöverskridande även i andra sammanhang också.

att det är kränkande mot kvinnan i fråga är väl klart, men inte att det beror på henne.

Det kan vara personligt, om kollegan gör så enbart mot dig, och varje gång. Då skulle man behöva reda ut vad som ligger bakom. 

Däremot finns det givetvis kollegor som är dåliga på att säga hej och som kanske "alltid" lämnar olika rum oavsett vilken kollega som dyker upp för att de tycker det är lite jobbigt att vara nära andra etc. Du kanske då inte vet detta för du ser ju bara det som sker när du själv är med. 

Jag vet en person för många år sen, som var förtjust i en annan kollega. Kollega nr 2 var inte alls intresserad och började då dra sig undan, inte hälsa, inte sitta vid samma bord och fika osv, för att få kollega nr 1 att fatta att det var lönlöst att ge fler inviter. Det tog ett par veckor, men då kunde det här få ett slut och de fick en mer normal arbetsrelation till varann igen, utan inviter/flirtiga leenden osv. 

På mitt eget jobb har jag under ett par år haft en kollega som är sur och tvär (inte bara mot mig), som i princip kräver saker av en som inte ingår i arbetsuppgifter osv. Försöker lägga arbetsuppgifter på tex mig som hen ska göra själv. Det har varit många samtal med chefen, eftersom vi andra sagt till flera gånger. Nu ca ett halvår tillbaka är hen annorlunda. Är inte sur, hälsar, och har slutat "kräva" saker, tar själv itu med egna uppgifter och emellanåt ber om hjälp möjligen, men kräver inte längre. Nu är hen som vilken kollega som helst. Orsak? Ändrade familjeförhållanden, som gjort att personen verkar må mycket bättre nu.
Ibland är det saker bakom någons beteende på jobbet. som man inte vet om. 

Ja så kan det vara. Det betyder inte att det är okej alls. Samma med när en kollega fryser ut dig.

Tack alla fina för svaren! Jag förstår bättre nu 

Fast vad menar ni?? Klart det är personligt! Det är ju en sak som någon, t.ex på en arbetsplats, är känd för att vara en jävla klimakteriekossa och skälla ut allt och alla i sin omgivning, då är det INTE personligt!
Men om en person på jobbet är schysst mot alla utom mot mig, så klart det är personligt mot mig! Det är just mig denne retar sig på. Däremot inte sagt att det är mitt fel! Och det är ju där skillnaden ligger! 
Att bli dåligt behandlad av sin partner. Behandlar denne flera människor dåligt?? Antagligen inte,  klart det är personligt, riktigt mot min person! Sen kanske jag bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle, denne kanske betett sig illa oavsett vem den levt med. Men i egenskap av partner så blir det personligt.
Skillnaden ligger i om det är mitt fel eller om det är motparten som är idiot! Men visst är det personligt om det blir "H*n är snäll mot alla andra utom mot mig!".

Tack! Exakt detta jag menar!

Hade en kollega som tyckta att jag skulle göra hans jobb. Jag sa nej, han slutade hälsa på mig, blev underlig. Han var tydligen så pass irriterad att han arrangerade ett stormöte med det, projektledaren var med, vår chef var med. Projektledaren frågade lite manipulativt vad jag behövde för redskap för att utföra min kollegas uppgifter. Där och då så kliver vår chef in och sa att min kollega minsann hade uttryckt att han ville göra just den arbetsuppgiften (som han inte längre ville göra) på ett utvecklingssamtal. ( kan tilläggas att han hade särskilt många uppgifter hellre, medan jag jobbade övertid för att få det att gå ihop) 

min lata kollega såg förvånad ut, och insåg att han faktiskt hade velat gjort det.

Det jag menar är att jag tog det inte hans avoghet, och vägran att hälsa personligt (även om han riktade det mot mig personligt). tyckte snarare att han betedde sig som en skitstövel. Han var en skitstövel i andra sammanhang också. 

Som du säger är det ju personliga saker. Men man brukar väl säga att man inte ska ta saker och ting personligt för att det egentligen är den andra personen som är otrevlig som har problem med sig själv.