Fortfarande besviken över könet

Vad jag läst från andra så brukar det släppa under förlossningen när man träffar sitt barn, men vad händer om mina känslor är kvar även då? Detta är ju mitt första barn, älskar man alltid det barn man får? Jag har ju ingen erfarenhet så kan inte sätta mig in i den känslan som det innebär att bli en mamma.

Jag är mest nyfiken på varför man väljer att skaffa barn överhuvudtaget när man känner att man absolut inte vill ha ena könet. Skaffar du barn för könets skull eller vad är grejen med detta? Du är inte den första med sådana här trådar och jag förstår inte denna rädsla av att få en pojke, herregud det är ett BARN!

Tänker man såhär och har sådana här känslor så behöver man terapi, komma till botten med VARFÖR man är fixerad av ett viss kön för det är inte sunt varken för dig eller barnet. 

Du är inte en hemsk människa. Men det är inte ett friskt beteende du har just nu. att vilja ha det ena eller andra könet är inget konstigt eller fel. Men om det går så långt att man får ångest och inte vill ha barnet så börjar det tippa över till något sjukligt. Prata med mvc om att du behöver stöd. 

Varför vill du ha en flicka och inte en pojke? Förklara vilka förväntningar och försommar du har på ditt barn för jag förstår inte.

alla barn är olika. De är sin egen individ. Jag har
 två flickor och de kunde inte vara mer olik varandra. Konflikter varje dag, en av dem är mästare på att ta sönder saker dagligen, den andra vild och envis.

Hur kan man överhuvudtaget vara besviken över att barnet har ett visst kön?
Förhoppningsvis släpper du detta den dagen din son ser dagens ljus.

Lyft detta med MVC så du kan få hjälp att hitta skälet till varför du känner som du gör.

Har själv en son som är det finaste jag vet, skulle aldrig byta honom. Barn är ju också just BARN och inte män och kvinnor.

Många i tråden som dömer den känsla du beskriver, och som du vill ha hjälp med. Risken med att be om råd på FL är att många dömer, istället för att sätta sig in i vad du har varit med om. 

Här kommer mina tankar:
Du verkar ju ändå acceptera och inte trycka bort denna "förbjudna önskan", vilket är steg 1. Steg 2 är att nå acceptans i att livet inte blir som man tänkt det. För det första har du haft svårt att få barn, för det andra har du varit med om något traumatiskt att sent i graviditeten tvingas göra abort med flickan i magen. Och därefter snabbt blivit gravid igen, men nu med en son.

Kan det vara så att denna intensiva önskan att få en flicka handlar om sorgen över förlusten över det barn du förlorade? Och att det är det som spökar? Där kan samtalsterapi kanske hjälpa. Samtalsterapi kan också hjälpa att få acceptans i det som är.

Tänk så här: din son kanske blir en kopia av dig i personlighet, ni kanske får ett fantastiskt band.

En person I min närhet fick en efterlängtad dotter, men dottern har en ganska "pojkig personlighet". Tycker allt flickiga är trist, det blev inget "måla naglar" ihop, det var fotboll och röj. Barn är också individer, tänk på det.

fast istället för att ifrågasätta TS känsla, så tycker jag man ska hålla sig till tråden, vilket är att TS vill ha hjälp med att hantera denna känsla.

Och ett sätt att hantera den är att ifrågasätta den, bena ut var den kommer ifrån. För det är inte en rationell känsla. 

Hej
Jag lider med dig. Inte för att det ska bli en pojke utan för att du uppenbart inte mår bra.

Jag tänker att en del av dina känslor säkert grundar sig i att du har sorg. Du har ju nyligen  förlorat ett barn och som även representerade din dröm. Du hade säkert blivit besviken även annars men jag tror att det förlorade barnet och det barnets kön är en stor anledning till att du inte kan släppa.
Ha inte sådana krav på att du ska känna glädje, för det kanske du inte kan just nu. Och vet du vad, det är ok.
Och försök att inte oroa dig hur det kommer att bli när barnet kommer. Vad du kommer att känna då kan du omöjligt sia om. Just nu är könet viktigt, eftersom det är det enda som du känner till om barnet, du har ju inget annat att relatera till.
Men när han kommer ut så kommer det bli en person. Föräldrarollen och relationen är ju något man växer in i succesivt. Den processen ser faktiskt väldigt olika ut men det pratas väldigt lite om, vilket gör att många går med villfarelsen att alla drabbas av grundlös glädje genom hela processen.
Så är det ju absolut inte.

Mitt råd är som du själv är inne på att be om samtalsstöd, både att få prata om sorgen, både över barnet och könet och hjälp att kunna acceptera besvikelsen.

När man är gravid är det ju vanligt med många tvivel och dubbla tankar.
När jag väntade på mitt äldsta barn så var jag dels livrädd att jag inte skulle trivas som mamma och väldigt rädd att bli pojkmamma eftersom jag har väldigt svårt för killigt/manligt beteende. Män i grupp är typ bland det obehagligaste jag vet.
Jag växte in i rollen och det blev något helt annat än vad jag föreställde mig, på ett bra och utvecklande sätt. 

Jag skickar massa styrkekramar till dig