Tack för det du skriver. Jag har själv tänkt många gånger att jag inte vill lämna barnen där, och att det skulle bli bättre med tiden om de var hos mig, men när jag har haft dem mina dagar så märker jag att jag håller på och stupar. Ibland har jag dem någon extra dag och ångrar mig för att de bråkar med varandra, skriker, inte lyssnar på mig osv. Då märker jag på mig själv att jag blir en dålig förälder och säger saker jag ångrar och blir bitter över livet. Om vi hade haft någon person alls som hade kunnat stötta så hade jag ringt för länge sedan. Båda mina föräldrar är döda, likaså exets mamma, och pappan bor långt bort. Vi har inga syskon som kan rycka in, och inga vänner som jag känner att jag kan be om detta. Sen vet jag inte hur det skulle funka att 12-åringen skulle sova hos någon annan när hon inte kan sova i mitt hus i sitt eget rum. Det har varit såhär i många år, och jag tror det är det som gör att jag börjat distansera mig känslomässigt. Jag har brytt mig så intensivt så länge och försökt lösa så mycket, men det ger ju ingenting. Jag har varit utbränd för några år sedan också, och jag vill inte hamna där igen för då har barnen inte längre någon vettig förälder. BUP var vi tvungna att kontakta, men det gjorde mest saken värre. Honfick träffa ca 15 olika personer under bara några år, och den sista insatsen vi fick var en digital kurs hon skulle gå som var skit och inte passade för barn. Allt blev ännu värre under den tiden, och vi har nu ingen pågående kontakt mer än att hon får melatonin utskrivet för kvällen.
Anonya skrev 2023-03-01 00:04:33 följande:
Min tanke är också att jag tror att det skulle bli lättare på många sätt om hon inte bodde alls hos pappan. Visserligen skulle du inte vara barnfri några dagar i veckan, men jag tror att allt ändå skulle bli lättare för dig. Kanske inte omedelbart, men absolut på lite sikt.
Alla barn mår inte bra av att bo på två ställen utan behöver ha ett enda hem och kanske vara varannan helg hos den andra föräldern. Ingen alls mår bra att bo hos någon som är som dina barns pappa. Du skriver att han är sur, inte bryr sig om hur barnen mår, inta kan hantera människor och att han inte är någon bra förälder och att du egentligen inte alls skulle vilja att barnen är där. Då ska de heller inte behöva vara där. Det låter inte heller som att han skulle protestera om de skulle bo hos dig heltid.
Sedan har vi det där med att du ska orka. Självklart ska du inte behöva gå under! Jag tror ändå att 12-åringen skulle bli mycket tryggare och kunna börja utvecklas om hon slapp att behöva tillbringa några otrygga dagar varje vecka. Hur länge sedan är det ni separerade? Är du säker att du verkligen vet hur illa de har det och att det inte är värre än du tror? Det du beskriver är ändå illa nog.
Hur du ska orka med barnen på heltid? Här är några tips:
- Barnen kommer inte behöva hinna tanka trygghet och umgänge av dig under fyra dagar för att sedan få nedtryckande upplevelser tre dagar och sedan igen behöva hinna möjligast mycket med dig. Istället får ni en normal vardag och jämn vardag.
- 12-åringen kommer att bli tryggare, kunna utvecklas och bli mindre mammig.
- Finns det några morföräldrar, morbröder eller vänner hon kan övernatta hos någon gång?
- Samma fråga om att umgås regelbundet med, tex bada, bakdag, bio, stuga, bowling eller vad som nu kan finnas för aktiviteter som kan intressera både dottern och den personen?
- Om familj, släkt och vänner vet om din situation, kan de kanske tänka sig att umgås med 12-åringen åtminstone då och då trots att de annars inte tänkt på det. De flesta tänker inte på att man kan behöva lite avlastning inte bara med småbarn.
- Kan hon snart tänkas övernatta hos någon kompis?
- Ansök om kontaktfamilj som hon kan vara hos en helg i månaden eller var tredje helg. Eller kontaktperson som hon kan umgås med några timmar en viss veckodag.
- Har du ekonomisk möjlighet att gå ner i jobbtid så du kan ha helst en hel dag då du kan ta det lugnt och fixa saker i tystnad eller åtminstone börja/sluta någon dag så att du kan vara hemma när dottern är i skolan?
- Om det skulle hjälpa dig att slippa städning, har du ekonomisk möjlighet att skaffa städhjälp?
- Har dottern någon hobby? Om inte, kan hon börja med något? Det ger henne något roligt, kan få henne att växa och utvecklas och ger dig lite egentid (även om du kanske måste skjutsa så kan du hinna med en välgörande promenad i bara ditt eget sällskap).
Vad bra att du haft kontakt med bla bup. Har dottern någon hon pratar med, antingen på bup eller i skolan?
A och o tror jag ändå är att hon slutar behöva bo hos pappan med tanke på att hon inte vill och inte minst med tanke på hur du beskriver honom.
Lycka till!
