Partner vill inte flytta ihop

Det kommer inte att bli som vanligt förrän er relation förbättras, så antingen jobbar ni på den NU eller så kommer ni att gå isär. Hon vill ha en bättre relation till dina barn, försök främja den på olika sätt. Hon känner att du inte satsar 100 % på er relation, varför då? Även om det är så att du försöker få henne att känna sig uppskattad och älskad så kan det ändå vara fel taktik, hon kanske behöver annat, du kanske tror att det märks men det gör det inte osv. Dessutom handlar det ofta inte om såna saker utan annat, t ex om du prioriterar tid med henne. Ta reda på vad hon menar.

Sedan en sak, om du tror att era bråk beror på att ni inte varit isär så måste du inse att flytta ihop är en urusel idé. Dessutom kan det vara bra om hon flyttar till din stad och känner sig för först, ni kan uppleva vardag på ett annat sätt tillsammans och se om det finns en chans att det funkar.

Verkar ju vara mycket små barn inblandade, så en gissning är att hon med vill få en bättre relation till mina barn osv betyder att det handlar om barnens mamma på ett eller annat vis.

Långdistansförhållande och du har väldigt små barn, yngsta inte ens 1 år gammal.

Du är inte flyttbar så det blir ju hon som får lämna jobb, vänner och kanske familj för att flytta till dig och bli bonusförälder till väldigt små barn.

Jag förstår att det är svårt och krångligt för henne och jag tycker nog att om ni vill få det att funka, varför inte fortsätta som ni gjort under några år till?

Du kan ha ditt liv med små barn och allt vad det innebär, hon har sitt liv i sin hemstad, och så har ni ett tillsammans där ni träffas och stärks som par för att på sikt kanske kunna bli en familj.

Ett år är inte lång tid och du har stora förpliktelser iom att ditt yngsta barn är så litet. Du bor inte med det gissar jag och det är för litet för varannan vecka just nu, vilket gör att du träffar det kontinuerligt flera ggr i veckan gissar jag nu.

Så vänta. 3-5 år kanske. Då är yngsta stor nog för varannan vecka och ni kan komma lättare in i nya rutiner.

Du är nobbad men det beror inte på frågan om att flytta ihop utan på att något skavde redan tidigare och att hon börjat tvivla på sina känslor. Klokt av henne att inte flytta ihop eller skapa förhoppningar hos dig när hon känner så. 
Du får helt enkelt tona ner de tankarna och avvakta hur er relation utvecklar. Eller om den avvecklas. 

Ett år rätt ganska kort tid när det är en så pass komplex situation. Ni har några saker emot er: avstånd och mycket små barn. 

Om jag var hon hade jag inte hals över huvud gått med på att flytta ihop, när det kräver så mycket av den som behöver byta ort. 

Kan det vara så att hon vänt ut och in på sig för din skull och nu lider av sviterna från det? 

Din situation är komplicerad. Har du barn med samma kvinna? Om inte, ännu mer komplicerad. Du är high maintenace, min vän. Din tjej verkar tappa intresset i dig, och du reagerar åt motsatta hållet, vilket är bara ännu mer avtändande för henne skulle jag gissa. 

Ta det lugnt, ge henne andrum. Acceptera att du kanske blir lämnad. Ta det med värdighet, säg att du ville inte det men önskar henne allt gott. Satsa på att vara en bra pappa som klarar situationen utan någons hjälp. Då blir du attraktiv igen. 

Tack för alla svar! Jag vill tillägga att vi bor hyfsat nära varandra, och jag är den som kommer flytta. Mitt äldre barn kommer bo hos mig varannan vecka och den yngsta har jag över dagen när jag lämnar och hämtar den äldsta. Jag bor i nuläget bara lite kortare avstånd från mina barn än om jag skulle flytta till min partners stad.

Jag fattar att jag är high maintenance, och att en så fantastisk människa valt att vara med någon som mig med min livssituation är bortom mig.

Jag vill förtydliga att våra bråk och stress INTE beror på att vi har varit för mycket tillsammans utan pga att vi har varit ifrån varandra i långa perioder.

Jag förstår och vill givetvis ge henne utrymme och space för detta, och det jag sökte efter här var väl lkte mer copingstrategier för att bearbeta känslan av det hela.

Din bästa copingstrategi, oavsett hur det slutar, är att försöka vara bästa möjliga föräldern och axla situationen på bästa sätt. Då blir du i stället en mycket kapabel man i andras ögon, och får stärkt självförtroende på köpet.