Drar ni in grejer för era barn när de betett sig dåligt ?

Nej, det gör vi inte. Men det ena barnet var ovarsam med handkontrollen till PS en gång när hon var liten. Då fick hon spelförbud någon dag och fick sen spela igen mot löftet att vara rädd om spelet. Det var mer en försiktighetsåtgärd för att rädda handkontrollen än ett straff. Men fick ju dubbel effekt. 

Det var väl ett vanligt bestraffning när jag var ett barn. Att mina kompisar fick utegångsförbud eller TV/Spel förbud.

Men det mest lönsammaste är väl ändå vara så pedagogisk som möjligt, så barnet förstår varför denne får eventuell konsekvens eller åtminstone förstått att denne gjort dåligt. T.ex om den har bitit en annan lekkamrat. Istället för att bara ge mobil-förbud. Så bör man vara pedagogisk.

Nä, jag tror inte på straff. Jag tror mina barn är i grunden goda och vill göra rätt men de är impulsstyrda och har en begränsad förmåga att förutse konsekvenser. De är dessutom väldigt känsliga för mitt o pappans känsloläge så det är jobbigt nog för dem när vi blir ledsna, arga eller irriterade när det blir fel. Det enda vi gör är att prata om det som hänt och hur man kan göra istället

Jag tror det är viktigt att låta barnen få konsekvenser. För dom förstår inte vad det är till en början och det behöver vi lära dom. Vad händer om dom aldrig får konsekvenser och sen kommer ut i samhället och beter sig som ett rövhål och får konsekvenser? Läre bli kaos då dom aldrig fått lära sig det. 

Har aldrig använt bestraffning för mina barn. Istället har jag nått önskad effekt av taktiska belöningar. Att vara rädd om saker i förväg har fått dom att tänka till och lärt sig värdet av både saker och pengar. Då dom vet att är tex spelkonsolen i fint skick så kommer belöning i form av tex favoritspelet, bidrag till en ny konsol eller liknande.. Hålls mobilen fräsch kan den säljas och bidra till en bättre mobil. Vid eventuella sprickor och "Shit happens" så blir det mindre pengar för den och då kan veckopengen behöva användas... Osv... 
Veckopeng har hjälpt dom att spara till det dom vill ha och vill dom köpa godis och annat har dom givetvis fått göra det även om dom förstått att det tar längre tid att få ihop pengarna.

Om ett straff ska ha effekt så bör ju det vara direkt kopplat till det inträffade. Att tex plocka bort mobilen som ett straff oavsett vad som hänt blir fel väg att gå. Barnet tjurar då över mobilen - inte för att x hände.. 

Straff som inte har ett dugg med det som hände att göra är i mina ögon en form av misshandel. Så gjorde man ju ofta förr, men jag hoppas och tror att dagens föräldrar lärt sig bättre?

Tex när jag var liten. Hade något skett en tisdag, så var det liksom indraget lördagsgodis som var det föräldrarna kom på. Det var ju flera dagar ifrån händelsen så när lördagen kom hade man glömt det där och så kände man sig som att man fick straff igen, när man inte fick något godis. Då upplevdes föräldrarna som hemska och man fattade inte. 
Det är inget bra sätt, tycker jag. 

Jag håller med den som skrev att man hellre ska satsa på att lära barnen det bättre beteendet, så att de inte upprepar det som var felaktigt. Sen är det kanske svårt vissa saker, små barn går inte att resonera med heller, men att straffa - aldrig. 

Det gör vi absolut, men vi försöker hålla det kopplat till situationen. Vi har till exempel inga streamingtjänster, utan program får ses när de går på teven. Bråkar man och vägrar städa sitt rum innan programmet, får man helt enkelt avstå att se det tills rummet är städat. Vi nekar att se repris på exempel svt play, trots att möjligheten finns. Upprepas ett oönskat beteende i exempelvis lekparken, går vi snart därifrån. Bråkar man och är uppkäftig, kan en fika eller dylikt som ska ske i anslutning ställas in, för jag har ingen lust att betala dyra pengar för en fika när medföljande barn är otrevlig och inte kan uppföra sig. 

Att leva som man lär är ett bra sätt att få barn att koppla handling och konsekvenser. Det blir sjukt kontraproduktivt om man straffar ut ett barn och föräldrarna/övrig familj lever loppan som dom vill och barnet ser att det ändå händer felaktiga saker. Vad lär man barnet då? 

Om nu tex barnet ska vara rädd om saker rimmar det illa att skälla ut det och gorma om dyra saker, pengars värde etc och ta bort prylen när pappa 2 timmar senare kommer hem med en ny mobil bara för att han kände för det... Yeah right... Barnets regler måste ju givetvis gälla alla i familjen så långt som det är möjligt. Hur ska det annars lära sig? Varför ska hen vara rädd om sina prylar när resten av familjen köper nytt ändå till sig själva utan att det är nåt fel? Varför ska barnet bli utan klänning till kalaset pga pengabrist och dåligt uppförande när mamma i samma ögonblick klickar hem en handväska enkom för att den var snygg och det plötsligt fanns pengar?...

Ser många hål-i-huvudet-situationer i min närhet som bara ger förvirrade barn.. 

Det där tror jag också är viktigt. Att göra så signalerar till barnen att de är mindre värda och det vill man ju inte lära dem. Ibland ser jag det motsatta också och det tror jag inte heller är bra. När mamman snålar till tusen med sig själv för att få råd att köpa orimligt dyra grejer till barnen. 
Handlingar säger mer än ord och man får vara lite uppmärksam på vad man signalerar 

Naturligtvis, men det måste vara logiska konsekvenser. Ett barn som vägrar äta middag får inte godis eller snacks på kvällen t ex. Ett barn som förstör saker får betala för dem från sin veckopeng/månadspeng.

Ett barn som inte lägger undan telefonen i tid får telefonen bortplockad. Det gäller t ex om hen inte gör läxorna när hen ska, inte går och lägger sig i tid, inte kommer till middagsbordet i tid osv osv. När det påverkar vardagen kan man säga.

Jag tror inte på straff, men jag tror på konsekvenser. För mig är det viktigt att konsekvensen är situationsbunden, exempelvis om mitt barn är oaktsam med en leksak så tar vi bort den för tillfället med hänvisningen att man är rädd om sina leksaker (Barnet har en tendens att kasta leksaker när hen blir upprörd). Leksaken ligger på timeout ett tag för att sedan komma fram igen och då förklarar vi varför vi tog bort leksaken och att vi nu ska vara med aktsamma med våra saker så dem håller ett tag till. 

Jag tror att det är viktigt att en god kommunikation med sina barn. Att man är noga med att förklara varför saker blir som de blir och varför man t.ex. väljer att gå från en lekpark för att barnet inte lyssnar/bara bråkar. 

Jo det gör vi. Eller vissa saker är privilegier i vårt hus, som att använda sina skärmar, och dem får man tillgång till när man följer reglerna och uppför sig hyfsat. Väljer man att skrika och slåss så väljer man även bort sina privilegier. Givetvis är det helt ok att uttrycka sina känslor och avvikande åsikter och be om hjälp med att lösa problem.

I andra fall har det att göra med konsekvenser. Om ett barn väljer att inte äta middag (och det finns alltid alternativ som är godkända av barnet sedan tidigare att välja att äta) så undviker vi efterrätt. Det är liksom inte ett rimligt val att äta sig mätt på glass eller kaka. Om ett barn väljer att inte städa rummet eller göra läxan så får han eller hon vänta tills en vuxen har tid att hjälpa till innan vi kan göra roligare saker som att gå till parken eller leka med en kompis eller spela något på en skärm.

Det beror på varför de beter sig dåligt. Är det på pin kiv eller för att testa gränser, blir det konsekvenser. (Händer inte så ofta numera, men det händer). Är det inte avsiktligt, eller för att de är trötta eller arga t ex, är vi mindre hårda. Då är det bättre att försöka reda ut varför det blev som det blev. Samt inte ställa orimliga krav.

Självklart beror det också på vad det gäller. Det är skillnad på att slåss (oacceptabelt) och att vägra äta upp maten t ex. (Barnet kanske är mätt, eller har svårt att äta just då, eller har svårt för vissa maträtter. Efterrätt har vi sällan, så det brukar inte vara det som lockar.)

Barn behöver gränser och konsekvenser, men barn  måste precis som vuxna kunna göra fel, och barn har sämre impulskontroll och sämre konsekvenstänk än vuxna. De måste få tid att utvecklas och lära sig.