Tror du på att du har ett öde?

Eller så hindrade du en busskrasch genom att inte flytta dit?

Sådär kan du ju inte tänka. Alla val vi gör leder till något, plus att alla andras val också påverkar våra liv. Men vi sitter inte på några svar om vad som är rätt val eller fel val, vi kan inte se facit förrän den dag vi dör, och inte ens då kan vi veta om andra val hade lett oss till något större eller bättre eller sämre.

Öde är väl snarare en liten tröst över att vi inte kan påverka något, en slags tanke om att det som hände inte hände pga att jag valde mellan a och b utan det var ödet som gjorde valet.

Men för mig är det verkligen inte tröstande, för då känns verkligen mitt liv och mina anstängningar värdelösa. Om det inte spelar någon roll vad jag väljer utan ödet styr, då är ju jag och min vilja och mina tankar helt värdelösa, då är ju jag bara en marionett åt ödet. För mig gör det mig bara mer nedslagen. Jag tror nämligen inte direkt på "ödet", men har en vän som blivit frälst i yoga- kulturen och som ofta använder "ödet" som någon slags tröst när man känner sig nere. Hon brukar typ säga: vi har alla en plats, och om vi inte är där vi hör hemma, fattas vi. Snacka om press?!?! Tänk om man då fuckar hela universums balans genom att vara på fel plats och "saknas"?

Nej och ja. Jag tror att alla framtider finns alltid i varje minut, och vi väljer vilken vi deltar i. Därmed kan vi säga att ödet finns på sätt och vis, men det är inte ETT öde. 

Fast det fattar du väl ändå att yogasnacket är bullshit? Nej, du kanske inte känner dig tröstad, men vill du hellre leva i en flumvärld där du tror att du flyttas dit ödet bestämt?

Hahahaha jaaa det fattar jag, men därför jag blir så fascinerad över att så många verkar hitta tröst och gilla det sättet att tänka. Det är det jag menar lite med mitt inlägg, jag är kanske elite för logisk/praktisk för stt fatta grejen. Men därför blir jag nyfiken på hur andra tänker och om någon annan kan förstå mitt sätt att tänka? 

Jag tror inte på ödet. Ingenting är förutbestämt. Något som jag däremot tror på är att vi hela tiden gör val, och de val vi gör har ALLTID ett pris. Det kanske betalas här och nu, eller så får du det på "faktura" senare i livet. I de bästa scenarierna så är valet vi gör i en given situation värt priset vi betalar, och i de sämre scenarierna så är valet inte värt priset, och i värsta fall kan priset vara rent av traumatiskt. Men ett pris finns alltid.

Att du ångrade dig och inte flyttade upp har säkerligen ett pris. Du får kanske aldrig veta exakt vad det priset var eftersom att du inte vet exakt hur ditt liv hade blivit om du valt annorlunda.

Det din vän pratar om är ett ganska bekvämt synsätt, att allting är förutbestämt och att man har en viss plats man "ska" vara på, annars fattas man. Det är bekvämt i att vi kan frånsäga oss ansvaret över vårt eget liv, för det är ju i "ödets händer". Det enda jag kan hålla med om där är att ja, vi kan alla vara på "rätt eller fel" plats i en given tid/skede i livet, men den platsen är upp till oss själva att bedöma, inte något öde.

Så ser jag det åtminstone. Jag föredrar att sitta i förarsätet, även om det då även blir jag som har ansvaret om den metaforiska bilen krockar. :)

Nej, jag tror inte på ödet. Det är precis som religiösa som säger att det var guds vilja när någon överlevde cancer men inte när ett barn dog i en bilolycka, eller i ditt fall då ödet. Var det ödet som ville att barnet skulle dö eller gäller bara ödet när något går bra?

Det är skönt att tro på någon sorts högre makt så att jag inte behöver ta några beslut själv, bara lägga det i händerna på något andligt och vänta in vilken väg jag ska ta i livet. Jag lever inte mitt liv så passivt och det tror jag faktiskt inte heller att någon av de som tror gör heller.

Ok, tänker du att de som inte lyckades överleva, de som dog av blixthalkan eller drunkningsolyckan blev tagna av ödet?

Nä jag tror inte på ödet. Däremot är ju väldigt mycket annat orsaksbestämt men det kanske är lite annat.

Nej nån fatalist är jag absolut inte. 
Det finns ingen yttre kraft som redan har bestämt hur mitt liv ska vara. 

Jag tror att alla har ett öde. Att det liksom finns en masterplan för allt, men med det sagt så vill jag säga att jag tror att vi har möjlighet att påverka livet själv i viss mån. Jag brukar se livet som ett Rpg-spel. Om det är sunt eller inte det vet jag inte.

Även de som tror på ödet brukar se sig om innan de korsar en gata. 

Varför det kan man undra - Antigen är det ödet att man ska bli påkörd idag och då spelar det ingen roll om man ser sig om. Eller så är det inte meningen att man ska bli påkörd om och då behöver man inte se sig om..

Jag tror på att jag är född med tur, för det är så det känns.

Aldrig legat över natt på sjukhus ens när jag födde barn.
Aldrig varit deprimerad eller haft kronisk smärta.
Aldrig blivit lämnad av en partner som haft sex med mig.
Aldrig stått helt utan pengar trots rätt fattig uppväxt.
Aldrig varit utan jobb utom några månader precis efter examen.

Att klaga vore otacksamt.

Hela grejen med "öde" är väl just att man inte kan styra över det? Att allt är förutbestämt. Så där håller jag med din kompis. Alltså "spelar det ingen roll vad du gör" för oavsett utgång så är det ju just det som är ens öde. Sen är det ju upp till var och en att välja om man tror på det eller inte. Det var ditt öde att inte flytta till Göteborg. Och hade du flyttat så hade det varit ditt öde.
Ska jag vara ärlig så känner jag mest att man skyller på ödet för att man inte klarar av att ta eget ansvar för sitt liv. Lite samma sak att tro på någon form av gud, man skyller ifrån sig. Som att vara bitter och trött på sitt jobb och säga "Det är mitt öde att vara här!" istället för att ta tag i sin situation och försöka göra något åt den.

Tror inte på ödet.

Vi styr själva våra liv utifrån de möjligheter vi får och har sen att ansvara för vad vi gör av det. 

De val vi gör är sällan enkla utan oftast mer eller minde bra eller mer eller mindre dåliga.

Livet levs inte i svart/vitt utan i en gråskala. 

Om det finns ett öde är mitt ensamhet och värdelöshet, med tanke på hur livet ser ut. Så hoppas verkligen inte det.

Då är vi två! Då det hade ju på sätt och vis varit bra att veta ifall det faktiskt var ödet, varför försöker man ens i så fall då??

Hur jävligt man än har det så kan man påverka själv. Det tror i alla fall jag!

När jag var yngre kände jag det ofta som om jag var ett offer för ödet. Det var väl det att man var mer lättstyrd och lättpåverkad av andra då och inte kände det riktigt som att det var man själv som styrde över det som hände en. Nu förstår jag att man i stort skapar sitt eget öde, sedan kan alltid saker inträffa som man inte räknat med, och människor som vill förstöra för en på olika sätt kan alltid komma ivägen.

Men som en klok kvinna sa: "Huvudrollen i mitt liv har jag".