Mår piss.

Usch och fy! Jag mår också riktigt dåligt, men av helt andra anledningar. Oavsett anledning kanske vi kan bolla lite?

Jag är helt säker på att du inte är så dålig som du beskriver dig själv! Dina vänner gillar dig säkert och ditt jobb sköter du säkert bra! Försök vänja dig vid den tanken som ett första steg, du duger gott och väl!!!

Jag vill svara något men får inte fram orden. Det verkade som om du ville att någon skulle ha läst och känt. Det gjorde jag. 

Känner med dig. Ångest och oro är pisssss..

När jag mår lite bättre vet jag att jag iallafall gör ett okej jobb. Det räcker för mig men tyvärr påverkar mitt mående mig och gör att jag får koncentrationssvårigheter. 

Jag vet inte om de gillar mig alltså. Känns som vi glidit ifrån varandra och att de hänger med mig ibland bara för att.. Tror och känns som att jag är svarta fåret. Jag får ofta vara med när alla ska se en fotbollsmatch eller något men vet att de andra ringer varandra och hänger på helgerna.

Jag har accepterat känslan länge och det har hjälpt, (andra verktyg med) men till slut med några månaders mellanrum fallerar allt. 

Just nu är det enda som får mig att må lite okej alkohol men försöker att hålla det till två gånger i veckan.. 

Jag vill verkligen inte bli lämnad ensam. Men men. livet är hårt.

Funderade ett tag på att flytta till Spanien ett år och spela golf och bara hitta lugnet i mig själv.

Tack. Jag är så sjukt dålig på att formulera mig, blir mest ordbajs och inget konkret. Men min ångest och oro äter upp mig.

verkligen tack för att du svarade. 

 

Hör du av dig? De kanske tror att du inte vill hänga med dem... Försök höra av dig och föreslå en promenad, en öl eller en bra film!

Känslan i kroppen just nu gör liksom fysiskt ont! Jag löser måsten, knappt, men absolut inget utöver det. Har också svårt för att öppna mig, prata och be om hjälp. Skulle nog, som du gör, behöva ta hjälp av en psykolog men skäms så för alla val jag gjort fel under livets gång!

Hej 

jag är också 33 år. Känner igen mig i det du skriver men här kommer lite hopp. Hoppas du orkar läsa detta inlägg för det kan bli långt. 

Jag har sedan tonår/gymnasietiden haft det jobbigt i sociala situationer. Alltid känt mig blyg o h upptäckte i samband med detta alkoholen. Alkoholen gjorde mig mer öppen och jag vågade socialisera med folk jag inte kände, typ på krogen.

Jag insåg dock efter ett tag att det unte är hälsosamt utan att jag behövde ta tag i mitt verkliga problem. den sociala ångesten. tänkte att det löser sig säkert men droppen blev när jag kom in på universitetet 24 år. Fruktansvärd social ångest och kände mig mest malplacerad och tankarna började snurra och späde på min ångest än mer. till slut tog valde jag att pausa studierna för att återuppta de 6 mån senare och började då med Sertralin samt Kbt behandling.

Sakta men säkert började jag må bättre. det enda sättet att bli av med social ångest är att utsätta sig för de situationer man tycker är jobbiga. Jag fick jobb efter studierna och började hålla föreläsningar framför folk. I början kändes det jobbigt men ju mer jag gjorde det och utmanade mig själv i små steg så ökade självförtroendet och jag blev mer självsäker på mig själv och min förmåga. 
Jag kände också som du som att ingen riktigt tyckte om mig. Jag tror inte att det är så att dina vänner inte gillar dig för då skulle dem inte höra av sig? 

jag tror tyvärr att man vid social ångest fixerar sig för mycket på sig själv och har svårt att blicka utåt. Jag tänkte alltid och fortfarande ibland att folk inte gillar mig, tycker att någon gav mig en konstig blick när jag sa något osv.. allt sitter i huvudet. jag har dock fått höra i efterhand att vänner upplevde mig som sluten och svår att nå varpå dem tänkte att jag kanske inte ville träffa dem. 

om jag var du så skulle jag våga öppna mig för någon vän du litar på och berätta exakt hur du känner. Försöka sätta ord på dina känslor och ge konkreta exempel på ex situationer och hur de får dig att må. 

vill också säga att jag längtade efter en partner men aldrig hittade rätt. jag ville bara bli älskad men kändes som att ingen såg mitt riktiga jag. En dag så sa jag till mig sjölv att jag jobbar med mig sjölv först och sedan kanske jag träffar någon när jag mår lite bättre. Vilket jag också gjorde via en dejtingsida. 

jag lovar dig att du klarar dig ur din sociala ångest. Jag har också gad men försöker nu att inte låta oron ta över hela mig. Det bästa man kan göra är att prata med någon man litar på, förutom en psykolog. Man känner sig mindre ensam. 

det går att må bättre. jag utvecklas varje dag fortfarande men har Blivit av med den sociala ångesten så jag vet att det är möjligt 

Du ska inte skämmas. Jag har verkligen mått piss i mitt liv med ångest, gadd, socialfobi depressioner. Panik ångest sömnproblem, knappt orkat ur sängen m.m.

Men det finns hjälp. Första steget kan väl vara en psykolog och de har ju tystnadsplikt.

Satan, du är ju grym! Så häftigt att du lyckades ta dig så långt att du håller föreläsningar. Fick mig att känna att det finns hopp även om det känns väldigt avlägset just nu. Vilse i livet. Vad vill jag göra och kommer jag träffa någon..

Tack! det är du också. Slår vad om att du har många goda egenskaper. :) 
förstår dig. Det var det värsta jag kunde göra. Prata inför folk. var dock tvungen under min utbildning och när jag fick prata om sådant som i intresserade mig så blev det plötsligt roligt och jag blev mindre nervös. 

prova prata med kassörskan i butiken, gör sådana små saker för att utmana dig själv. lovar dig att det går att komma ur! du klarar det här. Bra att du har stöd av psykolog. hoppas du får rätt behandling så att dem kan följa upp om du genomför exponering eftersom man kan få ökad ångest i början 

Jag e rätt värdelös på att småprata. Det stör mig inte så mycket men det är klart det skulle vara kul att bli bättre på det. Men att prata inför större skala folk kan jag få panik av. Det får jag väl också träna på