Jag skulle aldrig, oavsett ålder, skaffa barn med någon som jag har varit tillsammans med i kortare tid än fem år. Detta på grund av att jag vill lära känna personen så bra som möjligt. Vill att vi ska känna varandra på djupet och självklart ska vi ha bott ihop innan vi då skaffar barn. Vill se ordentligt hur det är att leva med personen, hur personen är i vardagen, innan jag bestämmer mig för att vi ska skaffa barn. Vill se att förhållandet är STABILT innan barn kommer på fråga.
Att lära känna någon på djupet tar tid. Vill se att det verkligen håller och att det inte dör ut när nyförälskelsen har lagt sig. Därför har jag satt en ungefärlig tidsram på fem år.
Jag förstår att man känner mer stress ju äldre man blir men då får man ställa sig frågan om man tycker att det är värt att stressa in i något bara för att man ska få barn. Jag tycker inte det. Det beror ju dock på vad man själv känner. Är man okej med att eventuellt bli ensamstående förälder om förhållandet tar slut kort efter man fått barn? Eller har man en dröm om att leva ett riktigt familjeliv som en kärnfamilj?
Sedan kan ju förhållandet ta slut ändå, oavsett hur lång eller kort tid man har varit tillsammans, men man minimerar i alla fall den risken att bli ensamstående småbarnsförälder om man ser till att skaffa barn med någon som man har varit tillsammans med ett bra tag och verkligen känner på djupet. Då vet man vad det är för typ av person man har att göra med och vad man kan förvänta sig av denne i rollen som förälder. Det vet man inte riktigt annars. Det måste vara stabilt.
Jag vet ett par som nyligen fått barn. Deras första barn. De hade varit tillsammans i ungefär två år. Vid födelsen visade det sig att barnet har downs syndrom och det är tydligen ännu mer bråk mellan föräldrar nu, mycket slit. De upplever att det är tuffare nu än innan, vilket jag förstår.
Många tror att barnen lappar ihop förhållandet och gör det lättare, men så är det inte.
Att skaffa barn är ett väldigt stort åtagande. Ett mycket stort ansvar. Bor man ihop med den andra föräldern till barnet så kommer förhållandet påverkas, på många sätt. Ofta blir det mer konflikter och slit i förhållandet. Många orkar inte det där. Det är väldigt tufft. Sedan kan man få ett barn som är mer krävande också, och då ska man kunna hantera det på ett bra sätt och kunna samarbeta och komma överens. Om det skulle ta slut så ska man också veta med sig att man troligtvis kommer behöva ha kontakt med den här personen i många år framöver, gällande barnet.
Detta är hur jag resonerar. Andra behöver inte hålla med mig.
