Du som blivit sjukskriven för stress under de senaste åren, vad har hänt under din sjukskrivning och efteråt för att du ska kunna återgå till jobb och liv igen?
Vad har förändrats, har det varit i privatlivet eller i arbetslivet förändringarna har behövts?
Har du behandlats med någon medicin? Någon terapi?
Ett par mediciner och samtalskontakt. Men det som verkligen hjälpte var att jag tog hand om mitt barnbarn så gott som dagligen, jag kan inte annat än koppla av och vara i nuet när jag har hand om en bebi.
Jag fick snabbt kontakt med företagshälsovården där jag fick både en läkarkontakt och samtalsstöd med en kbt-terapeut. Var sjukskriven på 100% ca en månad och trappade sedan stegvis upp arbetet till 100% under en period på ca 6 månader.
Sa sedan upp mig från min sjuka arbetsplats och mår nu bra. Typ.
Om man får en så grav utbrändhet som jag fick blir det ju en skada på hjärnan som jag varje dag måste ta hänsyn till. Jag klarar inte stimmiga miljöer och allt för många intryck. Så jag har lärt mig att lyssna på min kropp och framförallt inte planera in för många aktiviteter. En dag per helg måste vara helt obokad, annars är kommande vecka körd.
Är så glad att min dåvarande arbetsgivare hade stödet tillgängligt (även om min närmsta chef var ett as), hade jag behövt förlita mig på den allmänna sjukvården vet jag inte hur det hade gått. Av de bekanta jag har som kraschat men som inte haft någon företagshälsovård så har det tagit år att komma tillbaka, om de ens gjort det alls.
Jag fick också bra hjälp från företagshälsovården (nu är det här rätt många år sen, ca 10. Var först på vanliga VC men de sa direkt att jag skulle få bättre hjälp om det fanns företagshälsovård).
Diagnos utbränd. Jobbade inom skolan samt hade barn som hamnade i hemmasittande, depression etc. Det blev helt enkelt för många saker i livet samtidigt. Jag läste då om att ensamstående mammor med barn som det är något strul kring, var de som oftast blev sjukskrivna.
Jag fick snabbt sjukskrivning, sen fick jag delta i en samtalsgrupp via företagshälsan. Vi sågs en gång per månad, 7 ggr tror jag det var. Jobbade både med det fysiska och det psykiska. Samtidigt hade man kontakt med sin läkare. Jag behövde inga mediciner. Var ute och gick mycket och uppmanades att hålla igång. Var tillbaka på arbetsträning på mitt jobb efter några månader, först 25% sen 50% rätt länge. Var tillbaka på heltid efter ca 8 mån från när jag blev sjukskriven först. Är ff kvar på mitt gamla jobb och allt gick bra.
De berömde mig för att jag själv sade ifrån så snabbt när jag började inse att något inte stod rätt till. Vanligt annars att man inte förstår, man är trött, det var mycket den veckan etc, så folk går alldeles för länge med problem innan de söker vård och då kan det bli flera års sjukskrivning.
Min pappa som bara är lite över 70 har hamnat på äldreboende och kan inte göra någonting själv, alls. Inte ens ringa mig längre.
Min mamma har i samband med detta slutat prata med mig. Och alla.
Jag har blivit utsatt för saker av flera killar.
Alkoholmissbruk hos en kille.
Egen psykisk ohälsa i form av ångest. Hemsk upplevelse av plötsliga besvär av ångest i tonåren efter halsfluss vilket än idag ger mig bilder i huvudet.
Mycket på jobbet.
Vill hjälpa alla.
Går på psyk men nej jag får ingen terapi.
Har lugnande vid behov annars inget. Hade egentligen behövt ta dem varannan dag men det går inte för då blir man ju beroende
Vet ju inte syftet med din tråd, men förändringar behövs ju parallellt i både privatliv och i arbetsliv INNAN det går så långt. Man måste minska stressen själv genom prioriteringar, kunna säga ifrån och inte försöka få allt man vill ha samtidigt.
Vill du ha tips, eller vad vill du du diskutera?
Vet ju inte syftet med din tråd, men förändringar behövs ju parallellt i både privatliv och i arbetsliv INNAN det går så långt. Man måste minska stressen själv genom prioriteringar, kunna säga ifrån och inte försöka få allt man vill ha samtidigt.
Vill du ha tips, eller vad vill du du diskutera?
Eftersom man läser om att sjukskrivningar för stress ökar så så undrar jag hur folk och omgivningen hanterar det. Vad som händer osv.
jag är inte sjukskriven och inte på väg att bli.
Jag fick snabbt kontakt med företagshälsovården där jag fick både en läkarkontakt och samtalsstöd med en kbt-terapeut. Var sjukskriven på 100% ca en månad och trappade sedan stegvis upp arbetet till 100% under en period på ca 6 månader.
Sa sedan upp mig från min sjuka arbetsplats och mår nu bra. Typ.
Om man får en så grav utbrändhet som jag fick blir det ju en skada på hjärnan som jag varje dag måste ta hänsyn till. Jag klarar inte stimmiga miljöer och allt för många intryck. Så jag har lärt mig att lyssna på min kropp och framförallt inte planera in för många aktiviteter. En dag per helg måste vara helt obokad, annars är kommande vecka körd.
Är så glad att min dåvarande arbetsgivare hade stödet tillgängligt (även om min närmsta chef var ett as), hade jag behövt förlita mig på den allmänna sjukvården vet jag inte hur det hade gått. Av de bekanta jag har som kraschat men som inte haft någon företagshälsovård så har det tagit år att komma tillbaka, om de ens gjort det alls.
Eftersom man läser om att sjukskrivningar för stress ökar så så undrar jag hur folk och omgivningen hanterar det. Vad som händer osv.
jag är inte sjukskriven och inte på väg att bli.
Ingen aning vad för typ av KBT det var. Vi pratade en hel del om verktyg för att hantera situationen på min arbetsplats. Det funkade bra för mig (jag fick kraft och mod att söka nytt jobb). Och insikt i att det inte var mitt fel att det blivit som det blev.
Hade noll stress hemma eller andra problem utan det var enbart kopplat till toxisk arbetsplats med en psykopat-chef. Fick däremot träffa en helt värdelös kbt-terapeut på vårdcentralen innan jag fick komma till företagshälsovården, hans svar på allt var att jag av någon anledning skulle gå ner i arbetstid för det gjorde minsann alla kvinnor anställds på vårdcentralen när de fick barn. Det rådet stressade mig mer än vad det hjälpte så dit gick jag inte tillbaka.
Absolut ingenting. Jag har varit sjukskriven för stress 47 gånger de senaste 15 åren. För mig har rådet varje gång varit att vara sjuk i en vecka eller två och sen bara upp och hoppa igen för även om jag är stressad så är jag ung och frisk och livet är så här ser du och jag är bara mjäkig och det är bara att kämpa på.
Sa jag att jag bara är 26 och är numera asful runt ögonen för att jag gråtit av stress dagligen sen jag var 10?