Anonym (Stina) skrev 2023-04-16 12:32:50 följande:
Du kan tänka så här, det kan ge lite perspektiv:
Du har ett husdjur. En hund eller katt t ex. Du ger inte djuret tillräckligt att äta. Till en början är djuret trött och hängigt. Blir synbart magrare. Sen vänjer sig djuret ett tag vid svälten, sover mycket men kan då och då vara uppe och röra sig. Så småningom börjar djuret kissa inne - ett tecken på att njurarna håller på att lägga av. Pälsen försvinner i tussar - det är kroppen som försöker spara energi genom att sluta med mindre viktigt cellarbete. Så börjar djuret tappa tänder. Och klor. så kan djuret leva ett bra tag. Det är plågsamt, det är skräckfyllt men det lever. Det är i det här stadiet en del djurägare upptäcks och får djuren tagna ifrån sig. Ofta bedömer man då att djuret är för skadat för att det ska tillåtas leva vidare.
Exakt detta är vad en anorektiker gör med sin kropp. Plågar, svälter och förstör och skapar ibland skador för livet. Men hittar ofta ursäkter för - man dör ju uppenbarligen inte. Inte direkt iaf.
Men det är väldigt, väldigt farligt. Som att balansera på ett broräcke och intala sig att den här gången föll man inte så det är inte farligt.
Positivt dock: man kan bli frisk från anorexi och leva ett bra liv. Jag hoppas du väljer det. För det andra valet leder bara till en plats.
Och tack även till dig. Det är en intressant jämförelse du gör; mitt problem är dock att jag verkligen inte upplever några negativa effekter alls (så som djuret du beskriver ju gör). Det är därför det är så svårt att prata förstånd med mig själv. Alla skräckexempel och hemskheter som folk pratar om/som jag läser om viftar anorektikern i mig liksom bort med att "jaja, men det där drabbar ju inte mig. Jag har ju inte ett enda av dessa symptom". Så det jag verkligen behöver höra är just typ att jag kan falla död ned närsomhelst, även om jag inte haft några förvarningar alls...
Sen måste jag erkänna att jag blir lite provocerad av dina sista meningar... jag har inte
valt att leva med anorexi, och jag har inte
valt att
inte leva ett bra liv. Jag förstår att du inte menar det på nåt taskigt sätt, men det känns ändå jobbigt när folk tror att man bara är en dum bimbo som
valt det här jävla helvetet... Mitt rationella jag inser ju att jag är inne på en fruktansvärt farlig väg, och jag kämpar med näbbar och klor för att hitta nåt sätt att övervinna anorektikern i mig. Än så länge är hon starkare, men jag tänker att om jag bara kan bombardera henne tillräckligt mycket med moteld mot hennes starkaste argument så kanske jag kan vinna...