Någon mer som vuxit upp med en autistisk förälder? Hur var det?

På det sociala och emotionella planet är pappa som ett barn. Han är svängig i humöret och när han är glad far han runt och är lite sprallig och nästan barnslig. Men han är så otroligt självupptagen också. Han har väldigt svårt att förstå att andra inte tänker och resonerar som han gör. Han utgår från sig själv i allt, det märker man tydligt när man hör honom. Dessutom använder han ordet Jag i var enda mening. Ofta inte bara en gång. Det är.. -Jag jag jag jag jag tycker, jag har alltid sagt, för mig så, jag behöver jag jag jag jag, jag vill, jag tänker jag jag jag jag..

Pappa fastnar också lätt för detaljer. Han saknar proportioner för vad som är viktigt i olika situationer. snöar in på småsaker som han kan tjafsa i evigheter om. 

Han är bufflig och har inget filter utan säger precis vad han tänker utan att ta hänsyn till hur det uppfattas. Han har ju rätt! Så vad är det att tjafsa om? Han måste påpeka allt också. Sådant som alla andra också iaktar och förstår i tyst samförstånd måste han tvångsmässigt ta upp. Han kan inte va tyst om nånting. Förstår inte när det är läge att vara smidig och ligga lågt om man så säger.

Han har otroligt svårt för kommunikation. Säger inte vad han tänker och planerar, det glömmer han säger han.

Min mamma har inte heller någon diagnos på "pappret" men är helt övertygad om att hon har autism och adhd. Min son har autism. Och jag misstänker att jag själv har något.

Min mamma är helt underbar men det har varit tufft under stora delar av mitt liv, där jag fått kämpa mycket för att mamma skulle förstå mig. 

Min mor är rätt aspig.
Hon ser allt svart eller vitt.
Har hon väl bestämt sig för en sak så är det så, och då är allt annat otänkbart.
Det mesta kretsar kring henne och hon har väldigt svårt att se någon annans behov.

Det var helt värdelöst att växa upp med henne och nu när jag är vuxen är det nästan så att jag ogillar henne ännu mer.

Mamma skilde sig från pappa efter 10 års äktenskap. Jag var 7 år, syrran var 3.

Han var en underbar pappa på många sätt (tyvärr död nu), men inte helt enkel att leva med. Ingen diagnos, men tydliga autistiska drag.

Mamma fick ta huvudansvaret för oss och det fortsatte hon med efter skilsmässan. Jag och syrran var dock hos pappa ibland. Det var inga problem, men jag tror inte att det hade blivit så bra om han plötsligt hade fått ensamt ansvar.

Han hade en särbo efter mamma, men bodde aldrig mer ihop med en kvinna. Vilket jag tror var helt rätt beslut. 

På vilket sätt hade din pappa mörka sidor? På vilka sätt gick det ut över familjen? Växte du upp med honom? Jag är glad att mamma tog sitt ansvar och skilde sig. Pappa var aldrig våldsam och alltid kärleksfull mot oss barn, men det var mycket konflikter mellan honom och mamma innan hon flyttade. Sen blev det bättre.

Min pappa är absolut inte någon kufisk nörd till utseende.

När han var yngre hängde han med i trender och mode, och han har alltid varit välvårdad. Inte pedant men nästan lite åt det hållet. Noga med att vara välfriserad, aldrig slarvig med utseendet. Skägg ibland men aldrig skäggstubb. Men det är konstigt nog det enda som är normalt med honom. I övrigt så är han som ett skolboksexempel om man läser på lite om autism..

Min pappa var mer den tystlåtna typen, men han hade alltid rätt. (Enligt honom). Trodde att alla tänkte som han och kunde inte förstå varför de inte gjorde det. Nedsatt inlevelseförmåga. Inte på ett hänsynslöst sätt - barn var han alltid snäll mot - men jag märkte när jag blev äldre att han var mycket mer fyrkantig och oflexibel än mamma och många andra.

I hans fall är det dock svårt att avgöra om det verkligen handlade om en diagnos eller bara ett personlighetsdrag. Vi har ju alla våra sidor. Och han var en bra pappa, samt omtyckt av släktingar och vänner, men inte en bra partner.

Min pappa var också välvårdad, men inte direkt trendig. Han var dock lite äldre, så ingen förväntade sig väl att han skulle se hipp ut.

Vad tyckte din mamma om din pappa? Levde de ihop?

Alltså han var ju lite trendig, men det var när han var ung! Inte nu för tiden. Sedan ungefär 35 har han varit värsta gubben? 

Mamma? Ja de lever ihop och hon är så van vid honom att hon inte funderar så mycket verkar det som. Hon är väl irriterad på honom ibland lite då och då ja det händer, men det är väl inget ovanligt när man levt ihop länge. Tack vare honom och hans relativt statusfyllda jobb och helt godkända inkomst så har ju även hon det ganska bra. Tror att hon håller ihop med honom lite för statusens skull eller vad man ska säga. För att inte behöva sitta själv i en liten hyresrätt.

Min pappa är ju då lite mer den exentriska typen. Utåtriktad men egentligen ganska ointresserad av de flesta andra människo. Men han gillar att få uppmärksamhet. Åter igen där är han som ett barn.

Men jag känner väl igen det där med låg inlevelseförmåga. Min pappa är ju på det stora hela snäll ja. Snäll mot barn, och ja han kan va hjälpsam och så.

Ja det var otroligt värdelöst att växa upp med en knepig förälder fast samtidigt tänkte jag inte så mycket på det då. Visste ju inte mycket annat. 

Inga gråzoner, det är vitt eller svart, bra eller dåligt,
rätt eller fel. Jag har fortf som vuxen svårt att umgås med pappa!