Katastrof psykolog?! (anorexi behandling)
Jag är en 21 årig tjej som går i behandling för min anorexia på en specialiserad ätstörningsklinik.
Har träffat min psykolog sedan början av januari och går i en behandling med fokus på KBT - E, där man fyller i massa hemuppgifter och träffar sin psykolog 1 gång i veckan för uppföljning och ''terapi'', om jag nu kan kalla det för det, samt att man ska ha 1 telefonsamtal per vecka där psykologen följer upp hur maten fungerar osv.
Redan i början av vår kontakt så var hon mycket borta pga sjukdom, jag hade då väntat i 1 år på behandling och tappade mellan 1 - 2kg i veckan och var i riktigt dåligt skick när det kommer till både ångest och fysiska symtom.
Jag bad då om att få bli uppringd av annan behandlare, men fick förklarat i efterhand att de inte jobbar så, att om ens behandlare är sjuk, ja då får man vänta, och blir man sämre så får man söka akut.
Problemet är att de ska ju vara där för att se till att det inte ska behöva bli '' akut '' tänker jag.
Varje gång jag träffar henne så känns det som att hon bara vill få ''jobbet gjort'' jag har flertalet gånger påtalat för henne att jag behöver ångestlindring för att kunna klara av förändringar pga min starka ångest, hon har flera gånger sagt att hon ska undersöka möjlighet till kontakt med läkare, men sen aldrig följt upp det, trots att jag bara blir sämre och sämre.
Jag är chockad över att det får gå till så på en klinik som ändå är specialiserad på just ätstörningar? Att de bara ser på när man går under.
Jag trodde att läkare skulle vara inkopplat redan från start i sådana här lägen.
Vissa möten har varit bra och hon har ibland visat sken på någon form av empati, men det verkar som att de har fullt upp med så mycket patienter att hon ofta glömmer av vad vi pratat om senast. Hon känns stressad.
Jag har tidigare gått i ätstörningsbehandlingar och är van vid att ha ett helt team runt mig och att man får väldigt mycket stöttning från olika håll.
Här känns det som att de enbart fokuserar på att man ska ta eget ansvar och bara använda psykologen som ett bollplank.
Jag vet inte om det är såhär en ätstörningsbehandling fungerar?
Att det är en grej att psykologen inte ska ge någon uppmärksamhet till försämring, utan att de först öppnar upp och hjälper till när man faktiskt tar steget till att bli frisk, att det är en grej? Att inte visa empati och stöd när det faktiskt går bakåt istället för framåt?
Finns så mycket mer att skriva egentligen, men har ni några erfarenheter av liknande behandling får ni gärna dela med er!