Hej! Behöver skriva av mig, och skulle vara skönt att få en annans synvinkel på det hela än enbart mina egna tankar. Känner att jag börjar bli små galen för går med allt själv och har en negativ omgivning som inte förstår. Är i en jobbig situation som tar extremt mycket energi. Är en ung kvinna, 26 år. Kortfattad så blev jag utmattad 2019 efter min kandidatexamen (duktig flicka syndrom, ser mitt värde i bara prestation osv. Konsekvens av bl. a. familj och omgivning från barndom osv. Många olika faktorer som gjorde att jag hamnade i min utmattning ? socialt (familj, vänner , dysfunktionell relation osv) samt stress arbete /studier. Har haft en svår väg fram tills idag, o är fortfarande i en tuff situation fast är bättre än vad det har vart innan. Har en psykolog men fokuset med han är främst min utmattning, nedstämdhet samt talar ju också lite om privata relationer för allt hänger ju ihop ? men hinner inte djupgående att gå in på privata relationer (vänner, familj) för finns inte tillräckligt med tid nu att kunna prata om allt. Därav skriver jag här, bara för att få nåt objektivt, annat perspektiv från mina egna tankar.
Svårt att kunna få med allt i en text, så jag hoppas att man inte ska missförstå.
Men sjuk 2019, flyttade hem till sve till mina föräldrar efter studier (levde utomlands). Plan att bara landa där i typ 1-2veckor o sen söka jobb o ?få ett liv? i sve, ett nytt kapitel i mitt liv. Kanske relevant att nämna att jag började studera samt flyttade hemifrån (utomlands då) direkt efter studenten. Så mitt ?vuxna liv? hade jag inte haft i sve o var taggad att komma tillbaka o fortsätta mitt liv här. På grund av mina unga ålder (19) då jag flyttade, o att jag var då under mina första år som vuxen inte nära min familj eller omgivning jag växte upp, var jag inte medveten om allt dysfunktionellt. Hade inte den kunskapen. Det som hände då när jag kom tillbaka (med nya efarenheter o perspektiv på bra relationer - fast då inte medveten) gör att jag genom att jag kraschar o blir sjuk inser alla beteendemönster i min omgivning och blir massa olika problem istället för 1, dvs. inte enbart min utmattning. Blev som sagt sängliggande i mitt barndomshem, vilket resulterande även i en depression på grund av att jag blev helt begränsad o isolerad osv (samt alla olika stadier som händer vid en utmattning)? jag var inte längre en livsglad optimistiskt person. Blev förvirrad och rädd, för först förstod inte vad det va som hände mig. Min familj hanterar detta genom att ignorera. Det är här jag inser att det har aldrig funnits rum för känslor osv. i min familj. Föräldrar hanterar detta genom att skuld o skam belägga mig, - jag är lat, inte utmattad. Jag ska skärpa mig osv. psykisk våld men även fysiskt (i konflikt, ingen konflikthantering finns etc) ? insett detta genom terapi jag fått senare. Till slut söker jag vård, men blir nekad vård, för vårdcentralen jag hamnar hos anser att unga kvinnor inte kan bli utmattade utan om man är en ung kvinna på 23 år o mår dåligt, då är man förvirrad osv. Är hos denna vårdcentral i ca 7 mån, ( sexistiska uttalande, diskriminering, ger fel vård, medicin osv) - kan skriva en hel roman om bara den upplevelsen och alla konstiga situationer där. Men kan inte gå in i allt detalj för blir för mkt att skriva. Så min situation är utmattad, deprimerad, söker vård fast jag har ens svårt att kunna gå upp ur min säng och får höra av min omgivning att jag inte är sjuk, jag hittar på osv. Får ingen korrekt vård samt blir illa behandlad av vårdcentral. Allt gör jag helt själv. För min omgivning hanterar allt genom att låtsas som att ingenting händer. Jag mår extrem dåligt av allt, o försöker flera gånger att ha en kommunikation med familj ? mamma, pappa, tvillingsyster. De svarar med att de har inget med detta att göra, jag är inte sjuk, elaka ord, jag måste respektera deras liv osv.
Mina enda vänner jag har i min omgivning är två barndomsvänner (också tvillingar). Alla andra av mina barndomsvänner har ju flyttat till större städer för studier. O mina nära vänner (som får mig att må bra), bor utomlands. Min vänner (tvillingar) är grannar med oss, o bor kvar hemma hos föräldrar ? aldrig flytta hemifrån. Deras familj är vänner med min familj. Vår vänskap dynamik, med dessa två vänner o min tvilling är dålig, o försummande ? något som tagit lång tid för mig att inse. O är väl tack vare min utmattning depression jag fick inse alla dåliga relationer i mitt liv som har tagit min energi.
Tillslut, år 2021, får jag vård för min utmattning samt stöttning för min jobbiga situation. Innan dess har extremt mycket jobbigt hänt, o på grund av allt har jag då utvecklad självmordstankar. Jag är väldigt medveten att jag är sjuk, o kan ändå i ett logiskt tillstånd inse jag är sjuk o jag är i en tuff situation, o att det är inte konstigt att jag får dessa destruktiva tankar. Men är ändå jobbigt att känna såhär, från att va en glad ambitiös framåt tjej som älskar sitt liv till att bli helt nedbruten av familj o samhället osv. Att man är bara viktig om man är duktig, ambitiös o gör som andra vill ? då kan folk bry sig. Men nu när jag är i denna kris samt att jag lyssnar på mina egna behov, då sviker man mig. Under min värsta period var jag (förstår jag nu) i en extremt behov av social kontakt att jag då accepterade allt som var bättre än min familj. Så jag lät barndomsvänner svika mig o köra med mig (inser jag nu) för det va ändå nåt socialt. Bättre det än att va själv (klarade inte att va helt själv isolerad med min utmattning o mående.)
Nutid: situation nu är att jag bor kvar hos föräldrar, hade en paus i ett halvår 2022, då jag testade på att studera igen på annan ort (plan med psykolog), vilket va positivt upplevelse, men klarade inte av att söka jobb parallellt så fick flytta hem igen ( har aldrig fått ekonomisk ersättning för jag blev sjuk efter studier o jobb, dvs ?sysslolös?, så därav blev kvar hos familj och enda sättet att komma bort är att börja jobba, men på grund av utmattning ? en långsam process, plus att svårt att återhämta mig o läka då jag är i en otrygg miljö med ingen stöttning. Lite moment 22). Men ser ljus i tunneln för mår bättre, är starkare i mig själv på grund av fantastiska psykologer som hjälp mig att förstå min omgivning o mig själv. Är såklart extremt ledsen och är en stor sorg, men är i ett stadie där jag börjat kunna acceptera min familj, dvs. att fokus ? ta mig härifrån och inte ha kontakt med dom på ett tag. Men ändå fast jag är i ett bättre stadie tar det ändå mkt energi att hantera familj, o ändå fast jag har en större förståelse för min familj, o kan se det i en helhet, så blev jag väldigt ledsen och få ju upp känslor av ensamhet, oälskad osv. O ?negativa? känslor påverkar ändå än även fast man intellektuellt kan förstå dom. Men på grund av mitt bättre stadie då jag mer o mer fokuserar på mig själv att bli frisk dvs, nedväderar inte mina egna behov, så har det gjort att jag insett att mina barndomsvänner svek mig o sviker mig nu. o har väl alltid sedan vi va barn vart en dålig ensidig relation. Att jag aldrig sagt nej till saker o trott att detta är bra relation (genom att man blev vuxen, flyttade härifån, kom in nya människor i mitt liv där jag inser nu att det har lärt mig vad bra relationer är, därför jag känner så starkt nu med dessa barndomsvänner att det är dåligt, för med vänner från vuxen liv är den en helt annan dynamik). O känner mig ledsen på dom. Genom då alla dess år när jag vart sjuk, så har dom vetat allt, om min familj, min sjukdom, - allt som hänt. O de gjorde inget, dvs, va en vän. Tex. att man ringde mig för att kolla hur jag mår. Eller kom ner till mig för att att umgås med mig. Aldrig att dom typ ?min nära vän (de ser mig som deras bästa vän) är sjuk, jobbigt familj situation osv ? kanske ska hitta på nåt med henne ? vad tycker hon om att göra ? vad blir hon glad av?. ? ingenting har de gjort, Utan enda gången jag har kontakt med dom är när min tvillingsyster kontaktade alla för att umgås eller om dom vill göra nåt specikikt som dom tycker är kul (o om jag har en åsikt så lyssnar man inte, o även när jag ger förslag på saker då säger man nej) så de ska betsämma allt, o jag ska bara lyssna. o då är situation att allt skulle va som förr dvs. att om jag skulle umgås med dom skulle jag inte bete mig som om jag va sjuk, tött osv. O när jag ibland kanske började gråta på grund av ångest, då skrek man på mig, o blev sur. ? för det är jobbigt för dom att jag är sjuk. eller om jag sa till att jag tyckte nåt va jobbigt, blev man sur på mig, skambelägger. Eller om jag mådde som allra värst så ringde jag dom av ren panik att inte veta vad jag ska göra - o det va nåt jag vill engetligen undvika, dvs att kontakta dom med tanke på hur de beter sig men är min enda bästa lösning, för de svarar iallfall, det gör inte min familj, syster), o då kunde de prata men kände att man inte lyssar ändå (o det är ju snällt ändå att de svarar), men blir ändå alltid att man sen fick höra att det är jobbigt. O att jag blir ledsen att de inte sen checkar in på mig senare, utan man låtsas som inget.
Nu är jag i ett stadie då jag har fått nog. Jag är trött på människor som inte kan lyssna på mig , trött på att kompromissa o låta folk ta min energi o ge ingeting tillbaka. Har gått så långt att man inte ens firar min födelsdag (inte gjord det sedan 2019), utan man lyssnar bara på min tvilling hur hon vill fira o så firar man så. Så fort jag öppnar min mun, så tystar man mig men en kommentar, eller lägger skuldkänslor på mig, att de tycker nåt e jobbigt.
de kan bara va min vän om jag ska göra som dom vill. Om inte, då blir man sur o otrevlig mor mig.Vår dynaik nu: så som när vi va barn. Dvs att deras behov gick före mina, jag kompromissade alltid för fick jättedåligt samvete om någon blev sur på mig.
Nu när jag inser allt detta, o hur det har påvekar mig, vart en faktor till min utmattning o depression. Har jag fått nog.
Jag respektera ändå denna vänskap med dessa två vänner samt min tvilling. Så jag har försökt prata med dom om detta, för min sista chans att vi pratar om detta o kan ändra vår relation. Men de vill inte. Utan de skriver istället långa meddelande tll mig där de förklarar att jag måsre respetera dom osv, o dom gaslightar mig, vrider på allt o att jag är elak för de blir ledsna osv. O när jag säger vi måste ses fysiskt o prata, då igronerar de mig. Trött på att de får kasta allt på o utrycka hur de känner o sen igronera man mig o kan inte lyssna på mig.
Jag är i ett stadie, ska jag avbryta helt med dom? För är extremt emotionellt jobbigt - tar energi som begränsar mig att fokusera på att kunna ta mig härifrån, få ett jobb, lämna familj osv. - få tillbaka mitt liv o bli glad igen. För jag bryr mig om dom för vi har också fina minnen o kännt varandra sedan vi va 3 år. Men de går över mina gränser hela tiden. O att man inte ens kunnat finnas för mig under min tuffa period då jag har öppet berättat allt för dom för vill ha stöd (det är ju också jobbigt att va helt öppen med människor hur man mår, om trauman o sjuka tuffa saker som hänt), - men de bara lämnar mig själv helt öppen o sårbar. utan de tycker att jag ska istället sluta va negativ osv o att de gaslightar osv. samt att de nu ger mig denna stress, av att de genom sina beteende får mig att känna att jag är en elak vän, under en period då man borde respektera att jag är sjuk o måste läka.
samt, att jag nu för första gången lyssnar på mig själv, vågar säga ifrån, vilket är jätteläskigt o obehagligt, för detta går emot allt hur jag betett mig, dvs vart en people pleaser som struntar i mig själv för att ta hand om andra. Men nu då får jag känslor av att jag är en hemsk människa, elak, dålig vän. för de är sura på mig o tycker det. Men sen tänker jag , nej om man är en riktig vän då lyssnar man på sin vän, man hjälper sin vän. Man dyker bara inte upp när det passar o sen ställer olika ultimatum.
Men eftersom jag fortfarande är i en isolerad situation o det är min enda omgivning att va omkring alla dessa olika människor som säger att allt jag gör är fel, samt att jag mår ju inte hundra och tvivlar mkt på mig. Så får det mig att känna mig galen.
Nu stadie, att de inte vill prata med mig utan jag ska respektera att de måste landa i allt. Denna info har jag inte fått av dom, för de har total ignorerat mig, för de är sårade av mig, utan detta har deras mamma sagt till min mamma.
O är bara sjukt allt. Att de beter sig som barn hela tiden. O känner nu att enda chansne att denna relation med dessa vänner o min tvilling är att vi pratar inom snar framtid (dvs att alla ska kompromissa, inte att jag ska bara sitta o vänta på dom tills dom är redo) o att jag vill att om jag ska ha en relation med dom då måste jag få säga allt jag känner o gjort mig ledsen, så att man sen kan släppa allt börja på noll.
Men eftrsom de nu vägrar att prata med mig, utan deras mamma pratar med mina mamma. Så känner jag att detta är inte ok.
Vi är vuxna människor.
ps. Min syster haft ätstörning i tonår, frisk nu men tvång o ångest problem, samt mina vänner misstänker jag också har diagnos, med tanke på att de inte beter sig i många fall som ?vuxna?. O jag har väl i alla år ställt upp på alla tre, för att de ska må bra. Men på grund av min utmattning fick det mig att inse att jag bara gav så mycket o inte fick nåt tillbaka. O de inser inte detta, de inser inte heller att de har några propblem själva. Utan jag är ju den ?sjuka? nu då o då är jag problemet. Mycket konstiga uttal, ingen lyssnar på mig, man säger sina egna åsikter på min sjukdom, kris. De leker psykologer. Jag säger ifån, de blir sura på mig för jag är otacksam- för de stöttar ju mig tycker dom. Konstigt, att man tror att man stöttar någon genom att inte lyssna på en människa, samt när jag säger exempel på vad jag kan behöva som stöttning då lyssnar man inte. Känns som de bara ?stöttar" för deras egna skull, dvs dåligt samvete, för de struntar ju i om jag mår bra.
Hur ska man kunna bryta med vänner o syster, som man ändå älskar o haft en stor betydelse i sitt liv men de har sårat en så mkt att man inte ens vet hur det ska kunna räddas? o de låtsas som inget. hur ska man kunde hantera alla skuldkänslor jag får, att jag är en elak människa? Är emotionellt jobbigt , att bryta från nåt man tror vart tryggt o bra som barn, o sen blir man sjuk o hela ens liv vänds upp o ner o man inser att så många människor man bryr sig om inte är hälsosamma för än, o får en att må psykiskt dåligt. Har som sagt flertal gånger försökt prata med dom, de börjar bråka o det slutar med att jag får dåligt samvete o säger förlåt o de säger inte förlåt till mig o fortätter med samma nedvärderande beteende emot mig. Vad gör man?
Att jag ska stötta dom o kompromissa när dom tycker saker är jobbiga, men de kan inte göra det för mig.
är jobbigt för även fast jag har vart med om allt detta sjuka o hemska men min familj, så älskar jag dom. O jag vill inte va ensam. Jag vill liksom inte sitta själv på jul, elr födelsedag.
men dem får mig att må så dåligt mentalt. vet inte, för klarar inte att bryta med dom. fast jag tänker att det kanske är bäst, så kan jag inte.
känner mig extremt ensam, - hur hanterar man en sorg att förlora sin familj, att man inte har en familj, barndomsvänner? dvs, att de lever o finns ju men de vill inte va min familj, hur hanterar man det? för man hör ju att man ska bryta om det är ohälsosamt, men hur klarar man av att göra det emotionellt? är svårt.
samt känns som mitt liv är förstört, liksom va 22 år gammal, nu 26 år! ångest. Ingen riktig familj, ingen ekonomi, ensam, sjuk. känt att dessa viktiga år i 20 års åldern har förstörts genom att jag blev sjuk o allt kaos med familj.Va mer vuxen, o självständig vid 20 år, än nu vid 26. Känns som jag aldrig kommer bli bra på riktigt igen.o att det är försent allt, för nu är jag gammal.
Ursäkta om det är dåligt språk, rörigt, eller oklart, som sagt mycket som hänt...o tufft.
