Dysfunktionellt förhållande
För 14 år sedan när jag var 21, så fick jag kontakt med en kille på internet. Jag var redan i ett förhållande så vi hade bara sporadisk mailkontakt och några samtal då och då. Efter 4 år träffas vi några gånger. Jag har berättat lite om min nuvarande relation och han övertalade mig att göra slut, han sa att det var en dålig relation.
Min sambo blir förkrossad och vill inte acceptera separationen, han söker upp mig gång på gång.
Jag flyttar till den nya killen som bor i en annan stad och han får mig att ta bort alla sociala medier och inte berätta för någon vart jag bor (han sa att mitt ex kan hitta mig annars) mitt ex är inte aggressiv, bara ledsen och gråter för att han vill ha mig tillbaka.
Efter ca 3 månader så får han jobb i en annan stad och flyttat, jag följer med. Under den här tiden har vi sex men vi är inte tillsammans ä, bara kompisar som han säger.
I den nya staden så får jag inte berätta om vår relation på nya jobbet, vi är ju inte tillsammans egentligen.
Efter 2 år så får jag ett förstahandskontrakt på en lite större lägenhet som vi flyttar till. Hittils så har jag bara fått hårda ord och några hårda pekfingrar mot axeln. Men i den nya lägenheten så kommer det allt mer smygande, han kan bli skogstokig över småsaker.
Tex när han vill ha maten på ett visst sätt och jag har missförstått honom, då kan han hälla ut maten i vasken, ge mig hårda smällar, knytnävsslag och sparkar, om jag gråter eller skriker så triggar det honom att slå mer och hårdare, sedan står han och säger nedvärderande ord över både mig och min familj i över en timme tills han lugnat ner sig. Det blir försoningssex och sedan är allt bra igen. Aldrig något förlåt eller dåligt samvete, bara pussar, kramar och romantik.
Samma sak kan hända i andra situationer också. Till exempel när han ber mig ringa någonstans och jag glömmer fråga vissa saker eller den gången jag jobbade en lördag och stannade kvar en stund extra för att arbetsledaren kom förbi med sin lilla son och en påse bullar. Vi hade jättekul men hela tiden får jag sms där min sambo frågar när jag kommer. Många hårda slag och ord blev det den kvällen.
Det är han som bestämmer, ska jag åka och träffa min familj så måste jag fråga först, frågar chefen om jag kan jobba över måste jag prata med sambon innan jag kan svara, varje gång jag frågar om lov så säger han "vi får se, jag svarar dig sen". Väntan och nervositet över vad svaret blir.
Vill han ha sex nu på en gång så ska han ha det. Om jag klagar eller gnäller för länge så kan han tappa tålamodet och börja slå och sparka och säger att jag förstör allt hela tiden.
Under hela vår relation så är det bara min närmaste familj och hans syskon och föräldrar som vet om vårt förhållande. Ingen annan utomstående, han har aldrig presenterat mig för kompisar eller kollegor, alla tror att han är singel och jag har gjort samma sak, fast jag säger att jag är i en relation men inte med vem.
Vi har haft många bra stunder men jag är alltid rädd och nervös när jag ska ta täten och göra något. Från att välja film till att köra bil, jag är alltid rädd för att göra fel.
När vi är ute tillsammans så ska det alltid vara armlängds avstånd, inget hålla hand, stå för nära eller säga mjuka och snälla ord. Vi är kompisar som är ute och går.
Min kärlek för honom är enorm eftersom jag längtar till det där normala förhållandet som han alltid säger ska komma men inte just nu.
Efter 4 år i den lilla 1 an så flyttar vi till en 3 a. Så mycket skönare med ett riktigt sovrum och kök. Den här gången står lägenheten på hans namn och i nästan 1 år händer nästan ingenting, inga slag eller hårda ord. Men sedan börjar det igen.
2016 börjar jag skriva dagbok över vissa händelser för att jag har behov av att prata med någon men 2020 bestämmer jag mig för att räkna alla gånger han slår mig eller gör mig riktigt rädd. En månad hände det 3-4 gånger och sedan uppehåll 2 månader. Så håller det på och har gjort i alla år.
Nu 2023, efter 10 års förhållande, sitter jag och läser alla mina dagboksanteckningar och jag blir chockad över det jag läser. Jag läser aldrig texten efter att jag skrivit den, jag har bara haft behov av att skriva av mig. Men nu bestämmer jag mig för att det får vara nog! Jag börjar söka lägenhet och som tur är så har jag en del köpoäng som jag samlat genom åren, man får logga in 1-2 gånger om året men det är det värt.
Jag har aldrig pratat öppet om hur han behandlar mig. Jag har inga vänner kvar, de fick jag ta bort efter studenten och flytten, inte heller så bra kontakt med övriga i familjen, jag åker och träffar dem 2-3 gånger per år. Lite fler telefonsamtal men då handlar det bara om vardagliga saker. Mina far och morföräldrar är gamla med diverse sjukdomar och jag vill vara där och hjälpa dem och min familj mer än vad jag gör nu. Han låter mig inte åka och träffa dem så mycket som jag vill.
Jag lyckades få en lägenhet som jag skrev kontrakt på och ska flytta 1 juli. Jag har även lyckats spara en del pengar i smyg så att jag kan köpa det allra nödvändigaste direkt efter flytten.
Men nu kommer ångesten och skammen smygandes, är det verkligen rätt beslut? Så länge vi är hemma och allt är frid och fröjd så är han väldigt kramgo och kärleksfull. Han tvingar mig förvisso att ha sex nästan varje dag och det blir allt svårare att få orgasm på beställning utan lust. Jag har också blivit mer likgiltig när han slår eller skäller ut mig, jag bara står där och väntar på att det ska ta slut, det finns inga tårar kvar och slagen gör knappt ont längre, bara ilska och en längtan att komma härifrån.
Det här är ett sätt för mig att acceptera att jag levt i ett dysfunktionellt förhållande som jag tidigare inte har förstått och jag hoppas att andra som är i liknande situationer ska ta mod till sig och lämna.
