Jag önskar jag kunde nå fram till min fru

Detta måste vara fejk. Har barnen varannan dag? 

Barnen är små, minsta bara ett år. Vi har dem en eller max två dagar i sträck. Varannan vecka fungerar inte för så små barn.

Din fru har så egendomliga föreställningar och beteenden att jag nog vill beteckna henne som något störd. Vill hon inte gå till botten med sig själv utan endast kräva dig på beteenden som passar henne för stunden ja, då är nog ert samlivsexperiment över. MEN - är hon lika knepig i sitt förhållande till era barn? Då har du all anledning att se upp och bör absolut kräva att hon genomgår behandling för sina egenheter, som i vart fall jag (lekman) vill kalla inte helt friska.

Jag har nog mest tänkt att hon är lite jobbig på grund av vad hon har varit med om. Vad gäller barnens väl är hon en engagerad och kärleksfull mamma. Om något  bekymmrar mig så är det att hon kan bli arg lite för lätt på dem.

Jag tror inte ert äktenskap är VÄRT att rädda. Och nej, du ska inte fortsätta slå knut på dig själv för att behaga henne. Hon utövar psykisk misshandel mot dig. Alla problem i relationen skyller hon på dig. Hon är blind för sina egna tillkortakommanden och tar inget ansvar för de konflikter som uppstår. Det är möjligt, som någon annan skrev, att din fru inte är frisk. Kanske behöver hon genomgå en utredning. Du verkar medberoende och ser därmed inte hur din fru, och er relation, påverkar dig. Ni behöver separera, så att du kommer ifrån henne. Om du gör det så kommer du sakta att hitta tillbaka till dig själv och vad DU vill. Du kommer att märka att allt har kretsat kring hennes vilja och mående. Du skriver ju själv att du har trivts bra med att bo ifrån henne. Det är ju så klart för att du slipper hennes ständiga kritik och anklagelser. Tänk vad skönt att få fortsätta må så där bra. Ta steget och lämna henne.

Efter att vi har varit separerade två månader har jag fått ett helt annat perspektiv på förhållandet och oavsett vad man väljer att kalla det har det varit destruktivt. Jag är fullt medveten om att det inte har varit hälsosamt och att jag inte har mått bra i det men det är inte helt svartvitt och som person är jag generellt sett öppen för andras perspektiv och idéer. Jag antar att det som gör det här svårt för mig.

Du skriver själv att förhållandet har varit destruktivt, ohälsosamt och att du inte har mått bra i det. Det borde räcka för att få dig att lämna. De känslor du har kvar för henne kommer även de att försvinna om du ger det ännu mer tid. Då kommer du att undra varför du inte lämnade tidigare.

Av det du beskriver så är att ta initiativ till separation det enda bra hon gjort mot dig. Tror du att hon kan ändra sig så mycket att du kommer tillåtas vara den du är? Där hon visar att hon verkligen ser och uppskattar dina goda sidor och accepterar dina sämre sidor utan att klaga på dom?

Sedan finns det såklart nyanser, är dina dåliga sidor att du är otrogen, tar extremt lite ansvar hemma, börjar bråka över småsaker mm mm så är det såklart ingenting att acceptera. Men om det är "normala" sämre sidor så är de helt enkelt en del av den du är och ingenting som hon ska förtrycka dig för. 

Nej inga av mina dåliga sidor är så allvarliga som du skriver, det handlar mer om att jag är lite disträ och oorganiserad men jag försöker verkligen göra min del vad gäller barn och hushåll. Nej tyvärr så kommer hon nog aldrig acceptera mina sämre sidor så det känns som att det är ganska kört nu.

Kört för äktenskapet kanske, men inte för dig och din son. Du verkar ju ha mått relativt bra av separationen och kommer säkert kunna hitta en mer harmonisk framtid där du inte behöver lägga så mycket energi på att leva upp till någon annans förväntningar. 

Bättre att skapa sin egen lycka ensam än att bli olycklig av att leva med någon som inte uppskattar den man är. 

Stackars barn.

Det stora problemet är att din fru inte ser sina egna issues utan skyller allt på dig. Hon låter som en klassisk misshandlare "om inte du irriterat mig genom att ..., så hade jag inte behövt slå dig".  Men hon misshandlar dig inte fysiskt, bara psykiskt. Men det är inte heller något du ska finna dig i.

Parterapin gav henne tydligen inga insikter. Jag tror att hon skulle behöva gå i terapi ensam. 

Jag tror faktiskt inte detta äktenskap går att rädda. Just för att hennes inställning är du måste bli perfekt så hon slipper bli irriterad. Hon frågar sig inte inte varför hon så lätt blir så irriterad. Blir ni ihop igen så kommer du att få trippa på tå och förgäves försöka uppfylla hennes (orimliga) krav. Vill du verkligen leva så resten av livet?

Så jag tycker du ska inse sanningen, du kan inte nå henne. Det bästa är att ni skiljs. Vill du försöka igen, så kräv att hon går i terapi först. Parterapi kanske också kan vara bra, om inte annat för att ni ska kunna komma överens om vårdnaden även som skilda. Annars kanske hon kräver ensam vårdnad under förevändning att du inte tar hand om barnen tillräckligt bra.