Seriöst dejtande

Jag har aldrig behövt ha det där samtalet om relationsstatus. Det har kommit helt naturligt efter ett antal träffar. Skulle ha svårt att vara med en man som var så otydlig i sina känslor för mig att jag skulle behöva fråga om han fortfarande träffar andra på sidan om.

Inte jag heller. Det har bar flytit på och de som det inte klickat med har man slutat träffa antingen direkt eller gett någon/några chanser till.
Sen finns de de man träffat som inte velat ha seriöst men då har de varit ärliga från start. 

Jag hade en gång en kille. Vi blev ihop. Jag "frågade chans". Vi hade varandra på sociala medier, jag taggade honom i saker vi gjorde. Efter en tid blev han lite obekväm och sa att det fanns andra som kunde se att jag taggade honom. Förstod inte problemet tills jag fattade att jag var utsedd att avla på, men det fanns inte några direkta planer att sluta med trekanter, snabbisar på lagret (arbetstid) och drömmen om den ouppnåeliga kvinnan som hade familj men gillade sexet. Taggningar som jag som avelskossa gjorde kunde ju äventyra de andra sexträffarna. 

Han låter som en riktig pärla. Hoppas det aldrig blev något av aveln!?

Missfall vilket jag är glad över. Annars hade jag inte beskrivit pappan till mina barn på detta sätt. Men om någon annan i samma situation kan känna igen sig och dra lite på smilbanden åt eländet så var det värt det! 

För mig har det aldrig handlat om ett visst antal träffar eller tidsperiod. Det viktigaste är att relationen utvecklas och fördjupas.

Man kan tänka sig en relation där man träffas nån gång varje vecka på någon aktivitet, dejt, bio, konsert, middag etc. Fortsätter detta länge är det fortfarande ganska ytligt.

Sen kan man träffa nån och redan på tredje träffen bli introducerad till något syskon, vänner och liknande. Då är den relationen redan djupare och seriös, skulle jag säga.

Har aldrig behövt fråga eller tvivla om en relation är seriös eller inte

För mig är det självklart att man pratar om saken! Jag kan inte anta vad den andra tänker och känner och jag vill själv också ha klara besked. Har man inte pratat om det tidigare är det också dags att fråga sig själv vad en relation innebär, vad förväntar man sig av en partner kring att fira högtider, umgås med den andras familj och vänner osv.

Efter ett halvår bör man veta ja, det är ungefär då det är dags att ta frågan "Är vi ett par?".

Fråga chans, går vi i mellanstadiet eller...? Nej, man har en vuxen konversation så att båda är med på banan. Man kan inte heller anta att den andra slutar dejta andra personer för att man själv känner starkt för en person. Sånt måste man prata om ifall man inte säkert vet hur den andra tänker kring det.

Jag antar att denna frågeställning kommer från en annan tråd.
Personligen känner jag rätt snabbt om jag vill bli seriös med kvinnan ifråga. Det har tagit några veckor kanske innan jag vetat om jag kan tänka mig något seriöst med kvinnan och hållt detta. Jag tycker man märker väl när man börjar prata om framtiden litegrann, prata om varandras familjer osv att det är något mer än bara en dejt. Jag har heller aldrig behövt ta samtalet om vi är exklusiva eller inte. Sådant har bara flutit på? ska man ens behöva det som vuxen?

Ett halvår är lång tid, det känns bara onödigt grymt att dejta någon så länge utan att veta om man ens vill vara seriös med personen. Då tror jag det handlar om annat såsom att äta kakan men ändå ja den kvar. Hålla det öppet om nåt mer intressant dyker upp tex om man har dejtingappar osv. Jag vet att det finns såna personer som inte kan släppa den personen de dejtar även om de inte är intresserade föränn de hittat något nytt. Eller lägger personen på hyllan tillfälligt. 

I de fall jag dejtar någon det inte känns helt bra med så försöker jag avsluta så tidigt som möjligt. Både av respekt för henne och mig. Så att dejta 6 månader och sen komma på att det är helt fel finns inte i min värld. Om kvinnan inte visar sig haft en massa lik i garderoben eller dyl.

Jag tycker att man slutar träffa andra så fort man känner att man vill mer med en person. En del anser att man kan fortsätta så länge ingen tar upp frågan om man är tillsammans eller inte. Det är att anta att det är ok att träffa flera samtidigt och då fortsätta med det efter ett halvår och man då träffats intensiv som ett par  bara för att ingen frågat status är som gjort för att det ska sluta illa.
Dessutom så är ju den parten som fortsätter träffa andra så länge inte egentligen speciellt intresserad utav seriöst förhållande iaf inte med den som man träffat så länge. Man håller bara kvar en i väntan på bättre. 

Jag har väl haft sådan tur att de som jag haft förhållande med bara sett mig och inte andra väldigt snabbt. Samma sak med mina närmaste vänner. Inget krångel med att titulera status hit och dit. Det enda är om de ska läggas ut på sociala medier eller inte. Vilket inte betyder speciellt mycket om alla vet om det iaf. 

Normalt sett är jag inne på att man bör vara tydlig och prata så det inte uppstår missförstånd. Kanske har du rätt, det beror eventuellt lite på hur man själv fungerar och vilken typ av personer man dejtar.

För min del har det aldrig varit det minsta nödvändigt eller otydligt, det har funnits en mer eller mindre uttalad resa mot en gemensam relation. Snarare har det varit så att någon av oss brutit tydligt, sagt ifrån att typ. det har varit en fin period men jag känner inte att det blir några starkare känslor för mig.

Men, som sagt, stöter man på personer som är egocentrerade eller har särskilda svårigheter att läsa sociala koder så. Visst.

Kanske är det även en viss fråga om ålder/generation.
Bland yngre så kanske det är normalt att man dejtar flera huller om buller. I min generation (50+) är man ett svin om man beter sig så, det är liksom inget som behöver tas upp till diskussion.