tvillingsjäl

Nyfiken på om någon har erfarenhet om tvillingsjälar? 

Intressant att få en inblick utöver det man kan läsa om när man googlar...

Är själv fundersam om jag har upplevt en möte med en tvillingsjäl..är dock skeptisk / realistisk kring det för finner ingen logik inom min egna erfarenhet. Dock kan jag inte förneka min upplevelse..

Träffade denna person av en slump genom en gemensam vän för några år sedan. Var en möte under 3 dagar, då min vän samt denna person var på besök i min dåvarande stad och bodde då hos mig.

Min vän, (dvs. den gemensamma vännen), känner jag att jag också har en viss koppling till, men enbart som en nära vän, själsfrände. Intressant om det kan vara så att min relation då med en själsfrände (min vän) ledde mig till detta möte med tvillingsjäl (dvs. min själsfrände-vän är också nära vän, kanske då själsfrände med min tvillingsjäl?)

   I vanliga fall är jag lite reserverad när jag träffar en nya person. Är social men tar ändå lite tid för mig att öppna upp. Vart så t.o.m. med vänner som jag idag är väldigt nära med, själsfränder. 

(Vill påpeka att min medvetenhet kring själsfränder var något jag också förstod senare, dvs. så under mitt möte med ev. tvillingsjäl så hade jag inte ens kopplat begreppet själsfrände och att jag hade redan vänner som var mina själsfränder,  att jag inte var medveten om det då. )

Reagerar på min känsla och beteende när jag mötte denna person. Att jag var helt orädd, dvs. pratade med honom som om han var en gammal vän, super social. Hade en känsla av ett slags lugn i hans närvaro, en känsla jag aldrig upplevt innan. I stunden tror jag att jag inte var så medveten eller närvarande kring det, utan var mer efteråt när han reste hem igen, det var då det landade mer hos mig - fick även en stark känsla av en saknad av honom, tomhetskänsla. Något jag aldrig har fått av en person jag knappt känner. 

   Jag sa inte detta till någon, för kände mig lite dum, och att det var lite underligt. Men när ca en vecka hade gått och min saknande känsla fortfarande var kvar sa jag till några nära vänner att jag behövde säga något (dessa vänner hade vart med i sällskapet under hans besök, första gången de träffade honom också ). Innan jag hann säga nåt i stil med att jag tyckte att denna person verkade intressant, så avbröt mina vänner mig och sa att de vet att jag skulle berätta om honom - de sa att de hade märkt att vi hade klickat, o hade en kemi. Bara det i sig var lite underligt.

Jag känner mig lite irriterad på mig själv att jag i stunden, då han bodde hos mig, inte kunde koppla detta då, utan att jag i efterhand reagerade. Va nästan som om jag var helt uppslukad, o bara va i nuet och därav inte kunde reagera i stunden utan allt kom när han var borta?.

   Ca ett halvår senare efter detta möte ändrades markant mitt liv helt plötsligt. Flyttade till ett annat land, blev sjuk (utmattnings depression) etc. Teman som generations- karma & trauma, mitt inre barn osv har vart centrala saker jag har omedveten bivit tvungen att hantera på grund av bl. a. mitt sjukdomsstadie o livsförändring... samt att det ledde till att jag började utforska mer alternativa saker, tex. healing.  

   Denna person är i mitt medvetande hela tiden, även fast jag försöker att inte tänka på honom. Har under denna period fokuserat på mig (sjukdom, svår livssituation, samt studier, rest - träffat nya människor, dejtat osv) I vanliga fall hur jag beter mig (innan jag träffade denna person) så skulle tex. någon av dessa livssituationer göra att  personer man har träffat innan försvann från mitt medvetande och så var man i nuet och fokuserade på de individer som finns i sin nya omgivning osv. Därav reagerar jag att oberoende vad jag gör, o hur många nya människor jag träffar, eller nya saker jag gör - så är denna person / eller känsla av han kvar. 

   Kan inte förstå varför denna person har en sådan stor påverkan på mig. Med tanke på att det var ett sådant kort möte, samt att inget romantiskt hände mellan oss. Något som jag även i stunden när jag umgicks  med honom inte var medveten att jag ville heller ( dvs. inledda nåt romantiskt, eller flirta med honom osv. Då bara njöt jag av att hänga med honom utan att ens tänka? Dock som sagt nu är jag frustrerad på mig själv att jag i stunden inte kom till insikt att jag var intresserad av honom, för då kunde jag ju visa ett intresse mot honom). 

   Går i tankar hela tiden att jag vill bara släppa allt, för känner mig lite galen. För finner ingen logik i det. Men känslan är alltid kvar ändå. Svårt att förklara. Finns också mera händelser till denna story, men kan inte skriva ner allt - skulle bli för långt. 

Har någon en liknande erfarenhet, eller synpunkter?