Fler här som har vuxna "barn" som inte har några vänner? Min son hade flera kompisar när han var yngre. Sedan förlorade han kontakten med dem en efter en och idag har han inga vänner. Finns här på FL fler som har vuxna barn där kompisgänget försvunnit, eller aldrig funnits?
Jo, min dotter har aldrig haft några riktiga vänner. Hon är 23 nu. Men jag har under åren lärt mig att det är något JAG är bekymrad över och inte hon.
Jo, min dotter har aldrig haft några riktiga vänner. Hon är 23 nu. Men jag har under åren lärt mig att det är något JAG är bekymrad över och inte hon.
Jag har inga vänner! ibland är det skönt, men ibland saknar jag att hänga med på vissa saker, särskilt nu när sommaren kommer.
Det är ju jätteskönt att inte ha några nära vänner. Att slippa hitta på lögner för att slippa komma undan inbjudningar och helgaktiviteter är guld värt. Usch, andra människor tar alldeles för mycket tid och energi.
Jag har inga vänner! ibland är det skönt, men ibland saknar jag att hänga med på vissa saker, särskilt nu när sommaren kommer.
Jag har vänner men har inte träffat dem på flera år nu och pratar sällan med dem. Småbarn och pandemin har kommit emellan.
Nu har jag yngre barn i mellersta, övre tonåren. Och i den mån de har vänner så är det främst inline de umgås. Aldrig irl.
Och det där är väl en allt vanligare företeelse. Tror egentligen inte de lider så mycket av det i dag. Men en undrar ju hur det ska gå att eventuellt hitta en partner. Och framför allt hur en sådan relation ska gå att hålla i hop då de har så liten övning.
Framför allt undrar man ju hur det ska gå för mänskligheten generellt eftersom detta tycks finnas över allt där ett visst välstånd existerar.
Det är tyvärr svårt att skava vänner ju äldre man blir. Även som ung vuxen är det svårt. Jag vårdade tyvärr inte min vänskap efter gymnasiet och det rann ut i sanden. Var mobbad under en tid på jobbet och det tärde på självförtroendet. Gör att jag än idag inte vågar föreslå saker för jag vill inte vara till besvär.
Var typ helt utan riktiga vänner i säkert 16 år. Funkade rätt ok eftersom jag hade familj och har alltid varit lite av en ensamvarg. Det blev mer uppenbart efter separationen och då blev jag faktiskt lite deprimerad ett kort tag.
Gick med i en förening och det var trevligt men det har tyvärr ännu inte gett några vänner eller ens personer som jag skulle kunna be om en tjänst eller så. Dock har jag nu faktiskt träffat en tjejkompis som jag pratar med varje dag. Det är min enda riktiga vän och vi är just bara vänner, inget mer. Det har varit lite av en räddning men jag saknar fortfarande manliga vänner.
Till T.S. - det finns tyvärr inget bra svar. Det enda man nog kan göra är att åtminstone inte sitta hemma hela dagarna utan hitta nån grupp av människor för nån aktivitet. Även om det kanske inte ger vänner så får man åtminstone lite socialt umgänge.