Hur hantera svårt psykiskt sjuk ”bonusson”

Aldrig varit med om något liknande. 
Däremot kan han rent krasst redan idag ta reda på var ni bor, hur ert hus ser ut vilken våning ni bor på osv osv. 
Så skillnaden blir att han inte behöver ta sig lika långt innan han står vid dörren. 

Kan förstå din känsla men ändå inte då jag inte är i din sits, bjuder han hem sonen kan ju du första gångerna stanna en stund och sedan ta en promenad eller storhandla osv. 

Känslan att han bara dyker upp kan du nog inte bli kvitt mer än om han faktiskt inte dyker upp. 

Var rak mot din sambo, ingen ska känna sig otrygg i sitt hem 

Vilken oempatisk du verkar vara. Lär dig mer om hans diagnoser i stället. Lär känna honom. Han är din mans barn oavsett ålder och diagnos. Hade du tänkt och agerat lika om det handlade om ditt eget barn? 

Först vill jag säga att du resonerar klokt och ärligt. Inte alls konstigt att du har dessa känslor. Samtidigt är sonen en del av ditt liv, och om han vill flytta nära er så behöver du göra det bästa av det. 
Om han märker av att du inte vill ha honom hemma kommer han att märka det och er relation skadas. Om han är fortsatt stabil kan det kanske vara skönt att träffas kort, några timmar, hemma hos er? Eller är han gränslös på så sätt att han inte förstår att han ska gå hem? 

Jag har läst på massor om hans diagnos. Det är därför jag är orolig. Jag vet inte hur mycket du vet om personer som får paranoida psykoser och hur de kan agera? Jag hoppas inget annat än att sonen hittar balans och en fungerande medicinering men har man haft återkommande psykoser är utsikten tyvärr rätt dålig. 

Jag förstår ju det, jag tänker dock att om han inte varit här är det kanske lite svårare att tänka så rationellt och leta reda på oss om han hamnar i en psykos. Det är ju inte den han är nu, när han tar sin medicin och är hyfsat stabil som jag är orolig för.

ni behöver lära er mer för att kunna skapa en trygg situation när ni träffas både för honom och er själva.

Normalt sett är det inte riskabelt med psykisk sjukdom, den största faran är faktiskt att han skadar sig själv. Sen finns vissa omständigheter som gör att man behöver hålla avstånd eller vidta andra åtgärder för trygghet.

Detta tycker jag att ni skulle söka stöd för och få hjälp med utbildning. Några relativt enkla verktyg räcker för att kunna bedöma risk och agera lugnt och tryggt.

Du har en relation med någon som har psykossjukdom. Du har läst på. Men någonstans känner du dig mer skyddad när han bor i en annan stad. Det är egentligen inte realistiskt eftersom ifall han blir våldsam och inte bara hotfull så kan han vara det oavsett var han bor. Att vara nära sitt nätverk är, om det är ett friskt nätverk, ofta en skyddsfaktor. Något som komplicerar är att nätverken för sjuka människor ofta inte är bra från början, och då kan det istället utlösa våld. Men jag får känslan av att din sambo är en fin pappa och om du skapar en så bra relation du kan till sonen så kan ni hjälpa honom att hålla sig bra, som du önskar. 

Jag har inga direkt problem med honom när han är stabil men jag är rädd för hur han kan bli. Jag vet inte om han tänker att vi ska börja umgås en massa när han flyttar hit, han är inte så kontaktsökande med sin pappa och verkar vara fullständigt ointresserad av mig. Det är min sambo som legat på och sett till att de träffas när han varit i bra faser. Ofta med ursäkten att komma och hjälpa till att fixa något i hans lägenhet (som han raserar med jämna mellanrum) eller köpa prylar eller kläder åt honom (som han förstör och eller slänger). Så jag vet egentligen inte alls hur han skulle bete sig om vi bjöd hem
honom, inte ens när han är i en bra fas som nu.

Jag tror att hans pappa är en stabil punkt i hans liv men sen slår han bakut när han hamnar i psykos. Han kopplar ihop min sambo med att bli intagen och har kommit med hot i stil med att -om jag får se dig vet jag inte vad jag kommer att göra så du gör bäst i att hålla dig borta osv. Så det är väldigt kluvet.

Det är en bra tanke för oss vuxna. Jag vill helst inte dra in mina barn i det här. De vet knappt något om situationen. 

Jag inser ju att jag måste prata med min sambo om mina rädslor. Jag tror han förstår och i viss mån delar dem men det är ju en fruktansvärt svår sits för honom. Han måste så klart finnas där för sin son. Det har han alltid gjort och den egenskapen hos honom är en av de saker som jag älskar hos honom.