Livssorg och misslyckande
Är en kvinna i 40-årsåldern, ensamstående med två tonåringar, har skuldsanering pga företagskonkurs. Har två jobb och håller på att skola om mig, vänder varje krona och köper aldrig något till mig själv, helt enkelt för att jag inte har råd. T.o.m. hundarnas mat går före min. Ingen i omgivningen vet något förutom mina gamla föräldrar som gör så gott de kan.
Har sådan ångest varje dag, barnens pappa har en ny familj sedan många år och extremt god ekonomi, jag kan inte låta bli att jämföra mig och hur fattig jag är, inte bara i pengar.
Vågar inte dejta som skuldsatt och har inte heller energin de få dagar jag är ledig och själv.
Nu är det sommarlov och pengarna går åt än mer med mer måltider hemma och jag är så trött.
Så trött på att ha slut på pengar en vecka före lön, så trött på att gå i gamla kläder, så trött på att vara singel år efter år, så trött på att hålla uppe masken fast det enda jag vill är att gråta och ge upp, ja ibland har tanken slagit mig att bara somna bort? mina barn tar mig upp igen, samtidigt som det är dom som är orsaken till mitt konstant dåliga samvete och otillräcklighetskänslor som även de jämför med sin pappa, och ser ner på människor med begränsad ekonomi. Jag vill kunna ge mina barn allt. Blir så ledsen när jag ser andra familjer med deras tonåringar göra kul grejer ihop, känns som jag missar hela deras liv med min ångest.
Skulle så gärna vilja ha någon, någon bara för mig men jag har gått upp i vikt, har risigt hår och dålig hy, ser så ledsen och trött ut jämt och bär på sådan sorg hur livet blev. Och vem vill ha någon med skuldsanering som pågår i 4 år till? Jag brukade vara en snygg, fräsch och framgångsrik företagare med blomstrande affärer. Inte längre.
Usch, behövde bara skriva av mig.
