Panik över nytt jobb
Jag blev utbränd för några år sedan. Min rehabilitering gick ändå ganska fort. Efter ett halvår började jag jobba igen och efter ytterligare ett halvår jobbade jag heltid.
Jag har inte haft problem med att jobba sedan dess rent orkesmässigt och jag inte direkt sjuk längre. Bättre och sämre dagar har man ju men så är det väl alltid. Jag kan ärligt säga att jag har gjort betydande framsteg i att sätta gränser etc. Men jag har tappat nästan all motivation och glädje i mitt jobb. Det är en kamp att ta mig ur sängen och åka dit, och nästan dagligen händer saker i arbetsmiljön som gör mig frustrerad, ledsen och stjäl energi. De saker i arbetsmiljön som gjorde att jag blev sjuk finns tyvärr kvar trots att jag ofta påtalat dem, och har på vissa sätt blivit ännu värre.
Från att ha haft en hög status på arbetsplatsen har jag också sjunkit till botten. Folk verkar ha räknat ut mig och nybörjarna får mer inflytande trots min långa erfarenhet och kompetens. Jag insåg ganska snart att jag nog tyvärr måste byta arbetsplats.
Nu är det så att jag har fått ett nytt jobb, som jag ska börja under hösten. Det är i samma bransch och ungefär samma typ av jobb och arbetsplats, fast med lite andra/nya uppgifter och bättre lön. Jag har hälsat på där och träffat flera nya kollegor. De verkar jättetrevliga och deras företagskultur verkar passa mig. Jag känner mig väldigt välkommen av mina blivande kollegor.
Ändå har jag på senare tid blivit LIVRÄDD. Till saken hör att jag flyttar till en annan del av landet. Det kan i bästa fall också bli bra eftersom en del av min utbrändhet också låg i andra saker än jobbet och som jag kan lämna bakom mig vid en flytt. Kanske är det bra med en nystart i livet. Men just nu känns det ändå hemskt att lämna allt som jag är van vid. Allt praktiskt är ordnat, det är bara inom mig själv som det är kaos.
Jag brottas hela tiden med känslan av att det här är ett stort misstag, att jag är fejk, inte kommer att göra ett bra jobb eller inte kommer att trivas. Att jag inte kan det här längre och inte ens är intresserad av yrket längre, att det inte kommer att räcka att byta arbetsplats. Det kan jag naturligtvis inte veta förrän jag börjat, men ångesten nästan förlamar mig ibland.
Som ni hör är det alltså långt mycket värre än normal nervositet. Samtidigt som jag som är säker på att det värsta är att stanna i det som är.
Är det någon som varit i en liknande sits och kan ge råd om hur jag ska tänka och hantera det här? Jag vill ju ändå tro på att det kan bli bra för mig och ge det en ärlig chans.