Ensam, känner sorg - Har ingen plan för livet

Jag har inga vänner, förutom en polare som bor i en annan ort. Vi chattar ibland och träffas mer sällan, p.g.a avståndet mellan oss.

Jag redan som barn varit utanför - Jag är familjens svarta får. Jag har syskonskara på 5. Fyra är halv syskon. Så gott som alla syskon är aggressiva, vissa har varit med i slagsmål. Inkl min mamma, så har hon många gånger haft utbrott och man har inte alls kunnat ha någon som helst kontakt med henne, vid dessa ''anfall''/raseriutbrott.

Både min storebror som är två år äldre och mamma, är mer eller mindre manipulativa, ljuger mycket, framhäva sig själva som lojala, men knappt som så att vänner skulle kunna lämna plånbok i deras närhet eller om de varit inloggade på sociala medier, då skulle nyfikenheten ta över och de skulle kolla och snoka på deras meddelande. Finns ingen moral eller känsla av att ge respekt - Detta är bäst att jag inte gör detta eftersom det är privat.

Jag har som barn varit en försiktig typ. Mycket emotionell, kunde gråta vid sorgliga filmscener och blev alltid djup förälskad i påhittade monster i filmer och tyckte det var coolt. Tyckte det var häftigt med dinosaurier. Rent allmänt så har jag ändå alltid älskad och varit förtjust i djur.

Så jag har varit otroligt olik min familj. Jag hade lätt att få vänner som barn. Umgicks både med jämnåriga och äldre barn i trakten och på skolan. Många barn som också tyckte om mig, minns jag, så jag hade många vänner.

Men jag blev blyg vid början av tonårslivet. Jag hade väl inte nödvändigtvis sociala svårigheter, men p.g.a min blyghet, visste jag oftast inte vad jag skulle göra. T.ex hade jag svårt med ögonkontakt, visste inte vad jag skulle göra av med händer, var nervös, speciellt när jag skulle prata med tjejer.

P.g.a familjens terror, blev jag mer och mer inlåst i mitt rum och tyckte det var obehagligt med all bråk, skrik och det minsta lilla ''fel'' man gör, så kunde man bokstavligen talat få en smäll. Så jag höll mig borta.

Jag flyttade hemifrån. Fick svårt att finna jobb, men fann ett arbete inom service. Jobbade kort en tid som personlig assistent och kontaktperson. Men serviceyrket blev det bästa. Jag fick många komplimanger både från teamleader och kunder. Jag jobbade tidigare som värvare, bara för att lära mig mer om en organisation jag hade byggt upp intresse för sedan länge. Även där, så ansågs jag som god värvare.

Jag hade helt enkelt slutat med att vara blyg när jag blev vuxen.

Jag har väl kanske blivit en gnutta starkare och utvecklats efter att jag bott för mig själv (ifrån familjen) under dessa fem år.

Men trots all komplimang om att folk tycker om mig. Team leader, kunder. Men jag tror kanske att när man lär känna mig på djupet, är där jag inte längre ses som god vän, jag är osäker, jag vet inte riktigt.

Jag undviker fester med alkohol och har inget intresse för att dricka alkohol. Därför plockar jag mycket pant under sena kvällar i områden där folk slänger pantburkar när de festar eller har festat.

Är jag ute och går, så plockar jag pant om jag hittar några.

Jag vet inte om det har skrämt mina bekanta som jag umgås med ibland. Men jag tror även att jag har gjort bort mig - Men kan inte sätta fingret på vad det är.

Jag har haft vid ett tillfälle där jag känt att en i gruppen umgås med mig, bara för att hon känner sig tvingad till att träffa mig, bara för att vi har gemensamma vänner. Så jag stod längre inte ut och skrev ett meddelande där jag bad om ursäkt - Skrev att jag får känslan av att hon umgås med mig för att hon tvingats till det.

Jag fick ett fint meddelande tillbaka där hon är tacksam för våran vänskap. Att hon i början ogillade mig, för att hon tyckte vi var för olika. Men jag kan inte rå för mina känslor.

Eftersom detta är inom kyrklig folk och kristna. Så engagerar vi/de olika saker i kyrkan och utanför kyrkan. Det är då jag träffar dessa. Annars är det ingen som hör av sig för att träffa mig.

Om jag bjuder hem folk till middag, spelkväll eller för att hitta på något så som spela biljard någonstans eller så, så kan vissa haka på.

Så det är för mig uppenbart att det inte är någon inbillning. Ingen tycker om mig. Jag är ensam, känner sorg och har inte någon plan för livet.

Jag har gjort klart för familjen att p.g.a all deras inställning mot olika människor (många familjemedlemmar har rasistiska åsikter och andra otäcka åsikter) och p.g.a deras aggressivitet och oförmåga att ha en ordentlig kommunikation, så har jag som sagt, gjort klart för mig att kontakten får avslutas.

Till vis del har detta accepterats, förutom min mamma som fortfarande tror att jag flyttat hemifrån p.g.a resten av syskonen och deras tendenser att vilja slåss. Men min mamma är lika aggressiv hon med, eftersom det är titt som tätt hot om våld då och då. Bristen på respekten över vad som är ditt och mitt, t.ex har hon många gånger gått till min sovrum och tagit något för att sedan sälja det. Min storebror som är två år äldre, tycker jag är konstig som avslutat kontakten, men han har respekterat mitt beslut genom att inte bry sig att jag stuckit, två andra syskon har försökt få kontakt med mig, genom att jobba på att jag skall ha kontakt med mamma åtminstone.

En annan har förstått mitt beslut fullt ut och godkänt mitt beslut. Han är egentligen den enda vettiga och som jag pratar med, men oerhört sällan, eftersom han har sitt eget liv med egen verksamhet och familj.

Övrigt så har jag aldrig någonsin haft en ordentlig kommunikation med familjen. Jag vill hemskt gärna inte låta som om jag är felfri eller så. Jag menar bara att jag är familjens svarta får.

Jag har känt sorg största delen av dagen, eftersom jag inte har någon plan för livet överhuvudtaget. Jag känner mig ensam. Jag har fin umgänge, men jag är säker på att ingen av dessa ser mig som vän. Ingen hör av sig och om jag skriver till någon, så får jag ibland svar och ibland inte, även om jag ser att de varit aktiva på Messenger. Visst, kanske upptagen, men det känns som om de skulle ha sett mitt meddelande, men ignorerar det. Ibland hakar de med på mina förslag på aktiviteter, som sagt. Men att aldrig någonsin bli inbjuden för små aktiviteter så som middagsinbjudningar, filmkvällar och dylikt. Då kan man väl inte annat förstå att mina vänner som jag tycker om, inte tycker om mig.

Jag är inte så pass desperat att jag vill umgås med min familj eller människor som är som de. Jag passar inte in i sådant miljö.

Jag är i sorg.