Mannens inställning ”vi väntar missfall”

En tanke här är att din man också har fait illa av missfallen och är det här är en försvarsmekanism. Ni var två om att skapa de små liven och även om det var du som bar dem så var han säkerligen väldigt känslomässigt investerad i dem. 

Jag tänkte precis likadant som din man när vi försökte. Ville inte få upp förhoppningarna.

Tänker lite som vissa föregående. Kanske vart jättejobbigt för honom med alla missfall och han vill inte hoppas för mycket för att sedan bli så ledsen. Kanske bäst att försöka hålla lite låg profil tills man gått över i en mer säker period i graviditeten? Inte prata så mycket om stegring osv? Däremot tycker jag absolut att han ska stötta dig och trösta dig i din sorg när det händer, känns ju på ett annat sätt när det är ens kropp. Har ni inte kollat upp varför det blir så många missfall? Vet att det är lätt att säga men försök att slappna av och inte tänka så mycket. När det är dags så är det. Det kommer bli bra, ge inte upp❤️ men kolla upp dig

Tror oxå ett sätt att skärma av, skulle något hända denna gång så finns inte lika mycket känslor (utåt sett). Har ni gjort utredning?
Fick själv 4 missfall innan 3:e barnet kom, han är nu 9 mån.
Lycka till, och han kommer nog vända, särskilt efter rul. Prata med honom, han kanske behöver prata med någon utomstående 

Det beror på min ålder säger de, det görs inga missfallsutredningar i min ålder. 

Alltså, jag förstår honom och hela hans beteende (både nu och efter era missfall) skriker försvarsmekanism. 

Varför fortsätter du testa och håller på med "ökande tester" etc? Det stressar ju även dig eftersom du inte kan tänka på något annat som det verkar. Hur länge ska du hålla på och testa?

Jag har två missfall i bagaget innan vi fick levande barn. Det tog 5 år innan det blev levande barn och på de fem åren fick jag alltså två plus som jag inte kunde behålla. Första gången hade jag symtom etc fram till v10 typ. Ett par dagar efter att vi gått förbi v12 (och berättat för några nära och kära) så började jag störtblöda och fick missfall. Andra gången var det liknande bortsett från att det upptäcktes på KUB-ul att liten dött runt v9 (och sannolikt var det samma tid även första gången som liten dog).

Jag hade min sorg som jag hanterade på mitt vis, sambon hade sin sorg som han hanterade på sitt vis. Vid tredje graviditeten, kunde ingen av oss direkt slappna av och glädjas förrän vi först passerat KUB-ul (då började vi tro på det hela) och sen RUL (då blev det på riktigt). Har vi pratat mycket om våra tidigare missfall? Nope. Varför ska vi diskutera det? Han kan inte förstå det misslyckande jag kände i min kvinnlighet över att inte kunna behålla en graviditet och inte heller över de problem vi hade för att ens bli gravida. 

Jag förstår att du känner dig ensam i det hela men ni har två helt skilda sätt helt enkelt att hantera detta. Prata med någon annan (helst kvinna som kan förstå) om dina stegringar och din oro och låt din man vara lite just nu. Han vill helt enkelt inte hoppas på att det ska gå vägen denna gång eftersom det gått åt skogen de senaste gångerna. 

Jag var nästan 45 när yngsta föddes.  
Håller tummar