Sådan far, sådan son
Jag har en sextonårig son och är skild från hans pappa sedan länge. Sonen är i en riktig jobbig ålder just nu och vi hamnar gång på gång i konflikter. Idag slog det mig en sak som nog gör att jag tar så illa vid mig av hans beteende. Det ör att han är precis som sin pappa.
En sak som var jättejobbig under vårt äktenskap vad bristen på dialog. Jag ville prata och reda ut saker. Han sa ja, okej, förlåt mig osv men gav sällan något konkret tillbaka och någon dag senare var vi tillbaka i gamla hjulspår. Jag var inte perfekt och jag var kanske jobbig som ville prata ut men då hade han ju kunnat säga det i stället för att bara låtsas hålla med och sen göra mig besviken igen.
Nu inser jag att sonen är precis likadan. Jag trodde vi hade ett bra samtal idag om att hålla tider och visa hänsyn till övriga familjen. Han sa jo, jo, jag förstår, jag ska tänka på det osv. Men sen sitter jag här igen, han skulle ha varit hemma kl 22 och han svarar inte i telefon.
Jag är så jävla less på att bli behandlad som en oviktig skit i mitt eget hem och just nu skulle jag lätt kunna säga åt honom att han får flytta hem till sin lika ryggradslöse pappa så kan de driva varandra till vansinne utan att behöva blanda in mig.
Det kommer jag inte göra så klart men det är jäkligt påfrestande att vara tonårsförälder ändå utan att se gamla mönster man tröttnade på för över tio år sedan upprepa sig. Och hur fasen når man fram till någon som bara säger ja och jo och låter allt rinna av som en fet jävla gås.