Mamma med ev.borderlinediagnos-hur ska man agera?

Oj vad jag känner igen mig. Jag har liknande erfarenhet av min mamma men är äldre än du, närmare 50 år nu. Min mamma har faktiskt lugnat ner sig på senare tid, men precis som du har jag känt att jag inte längre är beredd att "ta" hennes behandling av mig.

Vändningen kom när jag väntade mitt andra barn och kände att jag inte längre har energi att lägga på att uppfylla min egen mammas behov när jag bör lägga min energi på mina egna barn och mig själ som mamma. 

Vi hade då en konflikt där min mamma i vanlig ordning hotade att säga upp kontakten (något som tidigare gjorde mig livrädd och därmed foglig). Den här gången sa jag ara att, okej, då säger vi så. Tack och hej. Det hade hon ju såklart inte väntat sig och efter det försökte hon återställa relationen med mig och har varit mycket mer försiktig i sitt beteende gentemot mig. 

Hon faller tillbaka ibland, och då brukar jag bara säga att det här är jag inte intresserad av. Du kan höra av dig igen när du lugnat ner dig, eller nåt sånt.  

Jag har läst på om medberoende, till narcissist, och det har hjälpt mycket. Varken din eller min mamma kanske är narcissister, men hanteringen av en relation som blir toxisk är densamma och det blir en tankeställare att läsa om det. Terapi för att stärka dig själv kan också hjälpa dig att stå upp mot din mamma.

Och, en viktig sak: du är inte skyldig din mamma något! Du är inte skyldig att lyssna på hennes utskällningar, du är inte skyldig henne att stå ut med hennes utbrott och annat. Er relation är en vuxenrelation nu, och den ska vara ömsesidig och ge er båda något, annars kan den upphöra.  

Du har all rätt i världen att lägga på luren, gå därifrån eller stänga dörren efter henne om det blir för mycket för dig. Hon kommer att bli vansinnig, men det är inte ditt problem, det är hennes problem. Och jag vet att det är lättare att säga än att göra, men du kan upprepa det för dig själv och sen öva på att göra det.

Nästa gång hon går igång i telefonen, lägg på, eller säg att nu vill jag inte ha det här samtalet längre, vi får prata en annan gång. Du kommer inte att dö av det, inte hon heller även om hon blir så arg att hon nästan spricker.

Det beror ju helt och håller på HENNE och hur medveten hon är om sina problem och benägen att jobba med sig själv (vilket hon av det du skriver inte verkar vara).

DU kommer ju aldrig kunna förändra henne, det kan hon bara göra själv. Hade jag varit du hade jag förklarat för tanten vilka problem hennes beteende skapar för eran relation och förklarat att eran relation behöver vårdas och värderas även från hennes sida inte bara din sida, Dvs hon behöver fatta att hon kan inte förvänta sig att du ska acceptera vafan som helst från henne bara för att hon har en diagnos och vill hon öht kunna fortsätta ha kontakt med dig så får hon se till att jobba lite på er relation hon med.

TS, du älskar din mamma som ett skadat barn ändå älskar sin förälder. Du har levt med hennes humör och oberäknelighet hela ditt liv. Det klart att du har tagit skada av det samt är kluven.

Jag förstår att många inte vill ha kontakt med din mamma. Alla kan tappa humöret ibland, samt har styrkor och svagheter, men din mammas beteende är oacceptabelt. Samt att hon skyller allt på andra.

Hon förtjänar egentligen inte dig. Föräldrar som hon förtjänar ett rejält kok stryk, eller åtminstone en ordentlig uppläxning. Jag vet att det inte hjälper, men så länge de inte själva tycker att de har problem, hjälper det bara att sätta gränser eller hålla avstånd. 

Fundera på hur mycket kontakt du egentligen vill ha med din mamma. Acceptera inte att hon skriker på dig, utan avbryt eller lägg på luren och be henne återkomma när hon har lugnat ner sig. Eller inte alls. Folk har brutit med sina föräldrar för mindre.

Min mamma är likadan och jag har satt en hobbydiagnos på henne, jag tror att hon har både ADHD, borderline och narcissism. Jag har sagt till henne så många gånger och ett par gånger kändes det som att hon förstod och hon verkligen insåg situationen.  Men sen glömmer hon, förtränger och allt är som vanligt. Jag tror det beror på de djupa och tunga skamkänslor hon känner när hon inser att hon gjort mig illa, dessa kan hon inte hantera, hon kan inte erkänna några fel alls. Det är detta som är grunden till narcissismen. Borderline är en känslomässig ADHD enligt en forskare, Petrovic. Läs gärna hans bok Känslostormar, emotionell instabilitet och hjärnan. Så antagligen kan min mamma helt enkelt inte behärska sig. Hon har också mycket ångest och oro i kroppen som hon får ut genom att avreagera sig på mig och min far när han levde. 

Men på sista tiden har jag faktiskt lyckas hantera mamma på ett sätt som fungerar bättre. När hon blir hemsk så bryr jag mig inte om att tala om det för henne, eftersom det inte hjälper. Istället så ignorerar jag henne. Det fungerar mycket bättre. 

Men vi har bråkat i så många år, jag har ju älskat min mamma och det har hon utnyttjat och tagit för givet. Inte förrän jag insåg att hon inte älskar mig.

This. Skitbra svar!

Vill lägga till också att inte försöka göra FÖR mycket. Det är det som gör att du mår dåligt. Det är bättre att inse att dessa har växt upp och är eller beter sig ungefär som femåringar.. Det är ingenting som kommer att förändras. 

Det är ingenting du behöver försöka vara taskig emot eller bli sur och försöka hämnas. Behandla henne som en femåring bara. 

Och Borderline speciellt, gör så för att de har en gigantisk rädsla för att inte vara accepterad av en annan. Du kan prata med henne som du gör emot ett barn. 

"Jag förstår Mamma! Men du vet att det inte är sant och att jag gillar dig va?".
"Jag tar det du säger seriöst, men det är inte så jag tycker att det är."
"är det någonting du vill ha hjälp med? Annars har jag annat att göra."

Man pratar lugnt med en femåring. Man ska inte säga sånt som "Nu tycker jag att du är överdramtisk va.." 

Man frågar "Jaha, och vad kände du för det?". 

Hon blir i princip arg, för att hon känner att hon ej blir tagen seriöst.. Att alla ser henne som en galning när hon pratar och det är hennes största rädsla.

Och det sista du ska göra är att säga förlåt för sånt som du inte har gjort för att behålla husfriden. Du till och med säger att det känns fel själv... Och då är det garanterat fel att göra det med.

Det du ska göra är att inte ta det som hon säger seriöst.
Du tar liksom inte en femåring direkt seriöst om den kommer inspringandes och säger att himelen är grön. 

Du säger typ "Nej, det var ju konstigt! Ska vi gå och kolla?".

Personer som TS mamma har ofta mycket ångest ja, samt skulle behöva hjälp med känsloreglering och konflikthantering. Men så länge de inte själva förstår detta, kommer de inte att söka hjälp. Det enda omgivningen kan göra är att skydda sig själv. 

Du ska agera genom att sätta gränser för dig själv.
Glesa ut kontakten. 
Om hon börjar skälla i telefonen avbryt och säg , nej jag vill inte lyssna mer på dina utskällningar. Om hon fortsätter säger du att nu avslutar vi samtalet och lägger på luren.
Träffas inte så mycket under en period så att hon får ta in din nya attityd telefonledes.
Gör samma sak när ni träffas. Gå hem om hon börjar skälla. 
Hänvisa henne till samtalskontakt , vårdcentralen e dyl.