Det känns så ojämnt att han har stor familj/släkt och jag har liten/ingen

Vad härligt att det finns så många vuxna människor i era barns liv som bryr sig om dem.

Jag förstår att det är en sorg för dig att inte ha en så stor släkt som du hade önskat, men dina barn tillhör en stor släkt så de behöver inte känna den sorgen.

Vill ni gifta er och hur vill ni ha bröllopet i så fall? Det är du och din blivande make som får avgöra det.

Släktingarna får drömma om stora fester. Du kan få drömma om Nobelmiddagen, men det betyder inte att du kommer få en inbjudan.

Ja, det är ju så jag försöker tänka också. Det är toppen att han har en stor familj och att de välkomnat våra barn med öppna armar.

För mig är giftermål inget viktigt på så sätt. Varken mina föräldrar eller många av mina få vänners föräldrar gifte sig. För min sambo och hans släkt är det mer av en grej och de förväntar sig nog att vi gifter oss någon gång, och att det då blir något stort. De få gångerna jag och sambon har pratat om det så har jag flaggat för att jag har några krav, vilket han inte har invänt emot. Inte för stort, höst/vinterbröllop, barn välkomna, ffa.

Man skulle också kunna se det som att den stora släkten är något som han bara råkar ha, utan att ha ansträngt sig det minsta. Du däremot har inte fått något gratis men gjorde ett riktigt bra val när du valde pappa till dina barn och såg till att de fick hela paketet med allsköns släktingar som kan stötta dem och skämma bort dem. Dina barn hade inte haft dem om du inte hade valt som du gjorde.

Åh vad jag känner igen mig. Min sambos familj är en riktig bullerby familj med generationsboende etc och super tighta med varandra och alla svärdöttrar.

Medan jag kommer ifrån en rätt trasig familj. Jag väntar vårt första barn och jag är så otroligt tacksam att barnet föds in i en sån familj som min sambos. 

Men jag kan inte låta bli att känna mig lite obekväm då jag inte är van och svårt att hitta min plats i allting. Jag har alltid drömt om en sån idyll men jag kan inte riktigt släppa garden😅

Jag förstår till 100% din känsla när det kommer till bröllop, dop etc. Dels har jag ingen direkt familj, få vänner och den familj jag har är väldigt speciella och missbrukare. Så skäms redan inför kommande dop tex ☹️

Hans familj drömmer också om stort stort bröllop men jag och sambon har sagt vi ska "rymma till rådhuset" om vi ska gifta oss. Har ni tänkt ni kanske skulle kunna göra något snarlikt?

Jag har en ganska stor släkt men ingen bullerbyidyll direkt. Det är min farfars första, andra och tredje äktenskap + farmors första, andra och tredje äktenskap, och sedan alla deras barns trassliga förhållanden. Mest "uddaskap", men även otrohet på psyket. Några vettiga också för all del. Min mans släkt i Sverige går att räkna på ena handens fingrar, alla generationer och styvisar inräknade (några personer utflyttade). Vi landade på 35 gäster från min sida - de som jag verkligen ville ha där - och 10 från hans. Din släkt är inte din "prestation" - och inte hans heller. Man har helt enkelt den släkt man har, men vännerna och partnern väljer man själv. Man får vara glad om man har någon trevlig släkt, eller kan gifta in sig i en.

Mitt barn är i alla fall min svärmors enda avgudade barnbarn, och det är kanske tur det. Hon är svårt autistisk och jag misstänker att hon skulle haft svårt att riktigt få den platsen om det funnits en massa andra supergosiga barnbarn.

Varken min man eller jag har någon stor släkt. När vi gifte oss bjöd vi de vi kunde skramla ihop och det blev 8 personer. Nog ingen som tyckte det var så speciellt att komma men de var där så det blev ändå en liten tillställning. Vid vårt barns dop hade vi tre gäster och kunde inte ge barnet en fadder för det fanns ingen att fråga. Hade verkligen önskar en släkt. 

Jag var i liknande situation. Min frus släkt förväntade sig ett storslaget bröllop. Hennes bror hade ett enormt bröllop med hundratals gäster.Jag har mycket få släktingar dessutom. Föräldrar, två bröder och en farbror. Ingen kontakt med släkten på mammas sida.

Vi gifte oss borgerligt i tysthet. Meddelade hennes och mina föräldrar det några dagar innan. Inga gäster på bröllopet, två vänner som vittnen. Liten privat middag med hennes föräldrar först och sedan med mina föräldrar. Anledningen till två middagar var att mina föräldrar bor långt bort. 

Vi har inte hört något surt om det så om de var missnöjda så har de hållit tyst om det. Gör som ni vill. Bryr er inte om vad andra tycker. Om ni gifter er är det ert bröllop - inte släktens.