Jag känner mig så ensam - har inga vänner
Jag är 36 år och har ett biologiskt barn som är snart 3 år och så har jag två bonusbarn som är 14 och 18 år. Jag är dessutom gravid med fjärde barnet i familjen. Jag älskar min familj även om vi såklart har det tufft ibland med tonårsproblem och annat. Jag och min sambo har en bra relation även om vi såklart bråkar ibland men jag skulle aldrig vilja byta ut honom. Men han förstår inte riktigt och jag känner att jag inte kan prata med honom om sånt här. Jag har ett jobb som jag älskar med fina kollegor så jag får utlopp för en del där. Vi har också våra yttre familjer som vi umgås med en del. Så jag är inte ensam på det sättet.
Men jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag har inga nära vänner kvar. Jag har en bästa kompis som jag glidit ifrån och jag känner inte att jag vill umgås med henne längre. Jag har en äldre kompis som är runt 55 år som bor i en annan stad långt bort från mig som jag aldrig har träffat. Vi har en bra relation och när vi väl pratar i telefon så kan vi prata i en timme om allt möjligt. Men utöver det har jag inga vänner. Ingen jag kan prata med. Och jag saknar det något så oerhört, längtar efter det. Säkert är det så att jag skrämmer bort folk som jag mot förmodan pratar med och försöker skapa en relation till. Hur som så är det ingen som hör av sig. Skulle ge allt för att någon hörde av sig för att fråga hur jag mår. Spelar egentligen ingen roll men den här personen hade ju gärna fått bo nära mig, gärna haft barn och bonusbarn i samma ålder. Som vet precis hur det kan vara liksom. Har en på jobbet som jag kan prata en del med men än så länge har vi inte fått till att träffas privat och hon bor också i en annan stad.
Idag har jag suttit och gråtit hela dagen känns det som. Så fruktansvärt ledsen. Undrar också om jag kan vara deprimerad? Har varit det förut och det känns inte riktigt som det men har ibland så här starka känslor där jag vara sitter och gråter. Men ligger inte i sängen hela dagarna (går ju inte med barn) och kan känna glädje och se fram emot saker. Klart att graviditeten också påverkar på sitt sätt men den här problematiken har jag haft i några år nu och det börjar bli tröttsamt.
Har gått till en kurator och pratat emellanåt via BVC och hon är jättebra. Hjälper en del. Men det är ju inte samma sak som en vän.
När jag blir så här ledsen tänker jag också på hur dålig mamma och bonusmamma jag är. Jag vet väl egentligen att det inte är sant, åtminstone inte allt jag tänker, men jag är väldigt trött även när jag inte är gravid och sitter mest på soffan känns det som. och jag önskar att jag inte var så trött. Så när jag redan mår dåligt och är ledsen så slår jag på mig dubbelt.
Jag har försökt träffa vänner via någon sådan väntråd på instagram men det kändes ändå inte som vi klickade efter att vi träffats några gånger. Det blir ju lite dömande att varför är man med i sån tråd, varför kan personen inte få vänner? Som att det skulle vara något fel på dem om ni förstår hur jag menar. Alltså att jag tänker så, att det finns en anledning till att de inte har några vänner. Men det finns väl en anledning till varför jag inte har några vänner också i så fall... Och det är ju så det känns, som det har känts hela mitt liv, som att jag är utanför och att det är något fel på mig. Och den känslan förstärks ju bara mer och mer desto längre åren går. Ett under att jag skaffat familj känns det som.
Vet att en del umgås mycket med sina döttrar till exempel men för mig känns det som ett misslyckande om jag skulle bli "en sån". Som att min dotter inte kommer vilja hänga med mig och jag bara tränger mig på.
Blev ju väldigt långt detta. Finns det någon där ute som är i liknande sits eller är det bara jag??