Vad är det för fel på mig? Impulsiv attacker som kräver uppmärksamhet
Jag har stunder där jag plötsligt kan ljuga och/eller överdriva sanningen. Jag har helt slutat upp med lögner egentligen, men problemet är att jag kan plötsligt lägga till saker i sanningen/historian/händelseförloppet. Speciellt om det kommer till min bakgrund och/eller vad jag har blivit utsatt för.
Jag vill inte ha sympati, för då känner jag mig patetiskt, men jag kan i alla fall säga saker om min bakgrund som en indirekt kräver uppmärksamhet och sympati i alla fall.
Jag kan göra saker för att verka som om jag har ''ticks'' eller vara sorgsen. Jag kan i princip aldrig vara normal, förutom om jag är ensam hemma eller om jag bemöter någon för första gången. Då anses jag som en mycket charmig person. Jag har fått många bekräftelser för hur trevlig jag är.
Eftersom jobb är mycket viktigt, så har sådana incidenter/infall/impulsivitet inträffat. Då har jag kunnat agera som en ''normal'' person bland kollegor och under arbetet och utföra uppgifterna ordentligt.
Jag har i princip undvikit AW eller gått hem tidigare på AW för att jag inte litar på mig själv och är orolig att det skall bli så pass ''bekvämt'' för mig bland kollegorna att jag skall plötsligt få infall. Jag dricker inte alkohol. Men t.ex om AW bestämt sig för att vi skall paddla kanot eller köra någon sport för att sedan gå ner mot stan och dricka alkohol. Kan jag vara med på sporten och följa med ned till stan och bara umgås en kortare stund för att sedan ta farväl. Just av den anledningen att jag inte vill bli allt för bekväm.
Jag har också lärt mig att inte prata om min bakgrund till nya vänner och aldrig nämna det. För då blir det enklare för mig att sedan dra upp det igen och igen och därefter göra saker som om jag skulle ha PTSD eller Peter Pan syndromet, för att det ''passar'' till det jag berättat om min bakgrund.
Jag blir en teaterapa och kan inte tänka på konsekvenserna förs jag kommit hem. Ibland är jag obrydd, men ibland när jag tänker på hela sammanslaget eller vad man skall säga, så då kan jag plötsligt bli brydd och börja bli irriterad på mig själv.
Jag vet inte varför dessa saker sker. Det är pinsamt. Och kanske till och med är jag en energitjuv. Vid många tillfällen kan jag uppföra mig ordentligt. Om jag tillexempel är på middagar eller spelar spel hemma hos någon o.s.v. Så det händer inte konstant. Men det sker, ibland. Med dessa fasoner.
Jag har vid ett par tillfällen agerat som en ''narcissist'' och sagt saker så som: ''Mina muskler!'' (så spänner jag mig). Jag kan kommentera om mitt utseende på positivt sätt + ge mitt egna namn komplimang. Jag kan ibland vilja agera som om jag är filosof och prata som om jag kan en vis sak eller tänkt djupet på en grej.
Jag kan plötsligt säga saker som: ''Det där hinner jag inte med, p.g.a mina olika projekt som jag är på gång med''.
Det är så löjligt och patetiskt och jag hatar mig själv. Jag vet inte om man kan säga att det är mytomani, eftersom det handlar väldigt mycket om något som tillhör att få uppmärksamhet och jag hatar det. Dock har jag blivit bättre med åren. Tack vare det hatet och att jag vill så gärna sluta. Förut var jag så innerligt insatt i att få sympati. Men det är så gott som över med det.
Jag har flyttat till en annan ort och egentligen klarat mig relativt bra. Men p.g.a den pressen jag har och behräskadet, så har det ibland ''inte hänger med i gruppsamtal''. Allt som oftast lyssnar jag inte på gruppsamtal. Men enskilda samtal med kompisar har gått bra.
Jag är delvis stolt över den utvecklingsprocessen och förändringen jag har gjort. Men samtidigt stör det mig att jag fortfarande har dessa infall. Hade jag kunnat vara ''normal'' hela vägen, så hade det ju varit helt perfekt. Ingen är väl helt felfri, men att få dessa infall är ju bara sjukt.
