Manipulation och hur man ska hantera andra, situationen?

Det låter väldigt hemskt det du varit med om. Bra att det tog slut även om det kostade dig stort.

Du skriver på slutet att du nu ve ten till liknande person men du inte vet hur du ska hantera det? Det är det jag inte förstår. Du, o någon måste veta hur man ska göra - du har ju redan gjort det EN gång och du vill INTE låta det gå så långt som sist, eller hur? 
Du behöver ju kapa allt som har med den personen att göra. Vad andra gör kan du tyvärr inte styra över. Vill de vara vän med den så är det så, men du kan undvika den personen, och berätta för andra varför du gör det, om de undrar. 

Kanske behöver du stöd från en psykolog eller annan samtalskontakt? 

Tack ska du ha 

Den nuvarande manipulatören är inte i en romantisk sits/relation med mig utan är knuten till mig via de här andra personerna. Jag har gjort vad jag har kunnat för att hålla manipulatören ifrån mig. 

Jag har berättat och uppmuntrat kännedom om olika manipulativa tekniker, vad de heter, för personerna. Jag har i förväg sagt att jag känner på mig att så här och så här kommer manipulatören att föra konversationerna på och de har bara tittat på mig med tvivlande blick för att under tiden, och särskilt efter mötet sagt åt mig att jag hade rätt. Det blir också konstig stämning mellan mig och manipulatören eftersom denne anar starkt eller vet att jag vet vad den håller på med. Jag gör också "fälleben" för den vilket jag gjorde med mitt ex också då den är mitt i en manipulationsprocess. Jag gjorde det förr med exet för jag stod inte ut, jag kände med hans nästa offer. Jag gjorde mig då också till känna för honom, att jag visste vad han höll på med. Det blev farligt för mig sedan, men åtminstone så gjorde jag så att den andre personen han ville manipulera inte blev ännu ett offer, inte när jag var där. Sedan vet jag inte. 

Jag har varit ett stöd när personer kommer springandes till mig då de hamnat i onåd hos manipulatören. Manipulatören har mycket som känns igen i en  narcissist. Mitt ex mycket som känns igen hos en psykopat, är skillnader. Jag har träffat på två narcissister senare i olika sammanhang och det har varit samma visa där, min magkänsla säger mig att de är det, omgivningen reagerar inte alls utan tycker det här är en toppen-person. Man får se allt igen spelas upp. Jag har styrt en narcissist till att visa sitt andra ansikte, för andra, för första gången, det var först då som de förstod att något var fel. 

Jag har ställt hårt mot hårt mot en som känner en som känner en (som är manipulatören) att jag är inte bekväm med att ha fortsatt kontakt med manipulatören och hur långt ska det behöva gå innan vi behöver bryta kontakten helt. Den personen har då vägrat att bryta kontakten med den andre. 

Det är som att det går runt, runt. Jag vill inte behöva bryta kontakterna med de här andra. Jag märker ändå att även om jag är med dem nu så är jag försiktig med vad jag säger för jag vet att det kan medvetet eller omedvetet komma till den andres (manipulatörens) vetskap. Jag känner också en viss mån av frustration av att se samma sak utspela sig gång på gång och att de här andra människorna (som jag ändå tycker om) fortsätter att städa upp efter manipulatören, fortsätter låter manipulatören ha ett grepp om dem. 

Tror också det spökar, påminner mig om det jag har gått igenom innan. Jag förlät de andra i mitt huvud som under min relation med exet aldrig var ett stöd för mig (för de var själv så manipulerade). Jag försökte att fortsätta ha kontakt med del av dem men även om det kunde gå lång tid så höll han dem ändå i ett osynligt grepp, så när jag ens gjorde en bråkdel av att komma tillbaka till vår gamla värld, återknyta kontakten, så fanns han där fast han inte var där rent fysiskt, han var där genom andras ögon, och mycket riktigt så startade allt om igen, han sökte kontakt igen, han kom på, igen, hur han skulle göra. 

Jag har gått till psykolog och kurator innan när det var mest akut. Det viktiga steget då var att jag inte skulle återvända till honom, vilket jag aldrig gjorde och jag följde planen och annat kom jag på själv hur jag skulle göra. 

Jag har all förståelse för att många människor inte ser det jag ser, deras hjärnor är byggda på ett sätt så de kan mycket väl se, förstå saker jag inte kan, där jag är i underläge. Jag är inte smartare än någon annan, men detta ser jag. Säger man detta till fel person missförstår de en och tror att man dumförklarar dem. Redan nu har jag fått en tumme ner, lär väl komma fler också.

Det blir bara så ensamt. Jag vill det ska vara som förr när manipulatören inte fanns där. Jag försöker ha tålamod med de andra. Det blir tyvärr så som du skriver att man måste välja sida. Som det är nu är det helt ihop-mixat. De vet var jag står, men som du skriver de gör inte samma val jag gör. Det har hänt så extrema saker att jag tänkt att men nu måste ni väl ändå säga att det är nog och bryta kontakten? Men nej, det gör de inte. Utan de sopar det under mattan och så fortsätter alla att låtsas som ingenting. Detta för att manipulatören använder deras rädsla emot dem och har något på dem. 

Jag har försökt att få fram att man måste bli kvitt sin egen rädsla. Det är det enda vapnet. Något annat har de inte. Att man kan få bort det själv. Att det är en själv som sitter på den makten. Man har suttit på makten hela tiden, men inte vetat om det. Så länge de låter rädslan styra så är de i underläge.

Jag har träffat på flera manipulatörer genom livet. Inte romantiskt utan i vänkrets och som överordnad på jobb. Som du säger. De är övertrevliga i syfte att styra omgivningen dit de vill. De är överjävliga mot de som är svaga och som är öppna och empatiska. 

Det kräver en hel del att vara nära. I ett fall jobbade jag mycket med att spegla tillbaka. Trots detta fick jag skulden och sparken. 

I ett annat fall ledde en konfrontation till ond bråd död. 

Jag tror det handlar om att sätta mentala gränser mot manipulatören. Och att inte ta på sig känslomässigt när någon blir manipulerad. Du vet skillnaden mellan empati och sympati?. Om man ska rädda någon som håller på att drunkna måste man stå kvar på land och kasta en lina. Inte hoppa ner bredvid den som håller på att drunkna.

De dras till makt, och de dras till sådana positioner precis som du talar om! Tack för du vet vad jag pratar om, men Gud så hemskt det du själv fått gå igenom och bevittnat, ond bråd död. Det gäller att vara försiktig med. Tajmingen verkar vara A och O, jag tänkte innan jag skulle lämna exet men vågade inte och det hade varit fel tillfälle att göra det då med. Jag behövde hitta min lucka och inte låta honom fatta att jag fattade. 

Jag är känslig och fått höra att jag är empatisk och det plågar mig när jag ser hela processen, om och om igen, hur andra dras med i detta och de fattar inte vad som  händer med dem själva. Det gör ont för jag vet hur snälla de är. Hur mycket jag tycker om dem. Hur bra vi haft det innan.

Jag vet att jag ser saker, detaljer och det är från detaljerna jag vet helheten: För mig skriker sanningen ut till mig, medan jag fattat att majoriteten jag då är runt inte uppfattar det så.

Jag har samma känslighet som den mörka triaden, hur knäppt är inte det, och det är därför de dras till mig, de får en slags fixation. Det finns en teori om att narcissister från början varit känsliga, som jag då, men p.g.a. för svåra barndomstrauma istället gått och blivit narcissister. Psykopater ska vara födda sådana. Jag får tro på vad de, experterna säger, att han var psykopat, och om född sån så kan jag ändå tänka att han kunde ha gjort mig ännu mer illa än han gjorde. 

Jag undrade om jag hade någon störning då jag är lika dem på det här sättet, men de kom fram att det hade jag inte, men jag blev lite rädd där, för där är särskilt en i min egen familjebild, släkthistoria som garanterat var från den mörka triaden med sadism, djurplågeri och hur hela hens liv utspelade sig med de offer som bara drogs med och som denne lämnade efter sig. 

Min teori är att de här familje, släktmedlemm/arna dragits till de snälla människorna och så har det blivit en mix av det, och ur den kom jag, min hjärna helt bakad ihop av både det ena och det andra. 

Jag har också familjemedlemmar och släkt som är så snälla och fina att vara runt, men de fattar sig inte på detaljerna, inte på manipulationen. 

Som barn försökte jag säga till dem om olika saker och de lärde sig med tiden att lita på det jag sa även om jag inte kunde förklara mig. Jag lärde mig hålla det inombords, att inte säga saker för tidigt men försöka visa, dra mig undan och få någon med mig så de inte skulle fara illa. Jag tror bara de trodde jag var känslig så de bara tänkte att nej, men det är inte så farligt. 

Det behöver gå långt, för långt innan de fattar och då är det för sent. 

Jag måste lära mig som du skriver om att bara känna sympati och ha uppe den gränsen. Jag vet inte hur jag ska göra det bara. Jag är så in i känslig. Skitjobbigt är det bland, jag vill inte vara så. 

Jag saknar de grupp människor jag fick lämna bakom mig innan. De blev också ledsna på mig och saknade mig. 

Nu är jag om igen där, fast annorlunda. Tricket är nog som du säger att lära mig sympati. Jag vill inte förlora ännu en grupp människor. 

Tack

Du har fel i att vi inte kan känna empati och sympati med den sortens störningar. Det kan vi men på ett skevt sätt vi inte kan hantera. Jag har diagnos på borderline samt (odiagnosticerad men "full pott" på) histrionisk och flera drag av narcissistisk (men inte tillräckligt många för diagnos). 

Jag kan känna väldigt starkt vad jag tror någon annan känner, så starkt att jag själv mår dåligt. Tex. Min pojkvän förlorar en nära anhörig, jag är först ledsen för hans skull och beter mig nog normalt. Jag känner starkt vad jag uppfattar att han känner och blir väldigt ledsen själv. Det blir då synd om MIG istället. Sedan får jag ångest och dåligt samvete för att jag inte kan hantera hans sorg utan har "stulit" den. Vilket leder till att det är ännu mer synd om mig själv. Sedan kommer sorgen och ångesten över att jag inte kan stötta som en normalt empatisk person utan själv är den som behöver tröst= ännu mer synd om mig själv.

Angående manipulation så är det långt ifrån sällan själviskt eller med syfte att manipulera. Man är medveten om att man är manipulativ och att det är något väldigt dåligt och elakt. Så man tänker "vad hade en snäll tjej som inte manipulerar sagt och gjort och går emot instinkten att manipulera. Vilket i sig är en manipulation eftersom man tar på sig rollen av en snäll tjej som inte manipulerar .

Dessutom är jag inte särskilt bra på att manipulera, annat än manipulera min pojkvän för då kan jag använda sex. Jag är dessutom lättmanipulerad själv. Långt från alla manipulativa personer är särskilt bra på det. Det tror jag är en myt som behöver brytas att manipulativ= bra på att manipulera. Finns fullt av manipulativa människor som är rätt kassa på att manipulera. Antingen att de blir påkomna ofta eller det ger annat än avsedd effekt.

Jag har inga diagnoser men känner igen mig väldigt mycket i ovan.

Senast försökte jag t.o.m. förklara för en man hur jag manipulerar min omgivning till vardags och så att säga "avslöja mig" för att jag inte ville att han skulle fästa sig för mycket vid mig. Berättade exakt vad jag gjort för att få olika män på mitt jobb att äta ur handen på mig, bildligt talat.

Varje man har olika nycklar, beroende på personlighet. Uppskatta dem för rätt saker så är de dina.

Mannen jag berättade detta för är lika intresserad ändå, kanske rentav mer än innan.

Ska tillägga att jag inte försöker påverka personer som är särskilt lättledda eller mindre begåvade, det vore osportsligt. Den som är skicklig vill ha motstånd.

Tack för du delar med dig, vilket helvete du verkar ha.
Jag känner inte igen det du beskriver dig uppleva hos exet. Den sortens empati han hade måste ha varit den kognitiva. Han var väldigt skicklig manipulatör och han var inte lättmanipulerad själv. Han gav ett mycket stabilt intryck. Han höll sig precis på gränsen, så olikt en extrovert narcissist som bara måste ha uppmärksamhet, letade han inte efter det. Han iakttog.

Han drogs till fara. Han hade det i blicken, attityden som att han skulle bemästra faran, han var säker (när andra skulle springa åt andra hållet).  

Jag har fått veta (och fattar det själv nu, det var något som sakta gick upp för mig under relationens gång) att han hade en besatthet av mig innan vi inledde något. I besattheten fanns en form av stalking. 

Hot om konsekvenser och de riktiga konsekvenserna som blev när jag vägrade kontakt med honom efter relationen var avslutad och vi inte hade något mer otalt med varandra var jobbiga och osäkra. Jag sökte absolut ingen kontakt med honom, jag ville inte prata om honom eller om oss för andra, länge tyckte jag att det var bara mellan oss och nu var det över. Jag har inte varit mycket för att prata om och prata ut om mina relationer för andra i mitt liv. Den lojaliteten som funnits i relationen har följt med mig även efter det tagit slut. Jag har också behövt den tiden för att rannsaka mig själv och vad jag kan ha gjort för fel, jag går mycket inåt i mig själv. Jag har inte velat belasta andra heller. Jag kan ha svårt att hitta orden.

Jag har varit med om ex som trott att jag skulle snacka skit om dem och de har garderat sig för det och så har det varit så att de kommit på, på nåt sätt, att jag inte sagt något alls dumt om dem, eller utlämnande och då har de också ändrat attityd, lugnat ner sig. Tycker de har varit mer Aaaaaarrrrrgggghhhh än vad jag har. Jag vill ofta bara få lov att bli lämnad ifred. Jag vill inte ha någon pajkastning. Jag vill inte blanda in andra. Jag vill bara va. Måste få landa. Måste få sörja på mitt sätt. 

Det var rädslan för vilka konsekvenserna skulle bli när jag då vägrade kontakt med honom som gjorde att jag sökte hjälp för rädslan blev för stor i mig och jag visste inte då vad som skulle kunna hända. Jag försökte se det först som helt normalt uppbrott, bitterhet från hans sida, och att det skulle gå över. Det var det inte.

Jag tror många som inte har någon störning och säkert också jag med kan alla manipulera men jag är övertygad om att har man rätt sorts empati och principer så går man inte över gränser på det här sättet som någon som är narcissistisk (då menar jag uppfyller alla kraven där är för att vara en narcissist) eller psykopatisk. Att du känner att du har den här sortens empati tycker jag talar väl, då är du i bättre skick, din empati är det, än om man bara har kognitiv empati. Jag kan också bli överväldigad och då är min respons att pausa lite, få distans innan jag går in i det igen, men jag måste bli bättre på det. Jag tycker du berättade det väldigt bra. Jag hoppas din pojkvän förstår att det är så du känner det, att du inte blir missförstådd. 

Jag har också träffat på de som tror de är skickliga på manipulation, och för att vara fullt ärlig så är de inte särskilt smarta och många ser igenom dem. Man kan märka på deras glättiga sätt, i deras ögon att de tycker själv de är så smarta. Jag känner igen den typen som sagt och vet vad både kvinnliga och manliga arbetskollegor har att säga om dem egentligen men man låter de hålla på med sina spel. De ser det som en triumf om de lyckats manipulera några killar på ett uteställe eller en arbetsplats men de är ju småpotatis, vad de gör, till skillnad från en psykopat. Jag vet särskilt en tjej som njöt och tyckte hon var smart, alltid visste bäst, som ville manipulera killar och hon själv var manipulerad. Hon blev väldigt manipulerad av mitt ex och gjorde honom tjänster. Hon försökte inte manipulera mig. Hon var ofarlig, mot vem som egentligen. Hon hade gränser. De gränserna såg jag inte hos exet.

Jag mådde illa, blev rädd och arg, när jag kom på hur han manipulerade rätt framför mig någon vars sårbarhet vi båda kunde se men där jag hade en gräns att inte utnyttja.