Bröt ihop på jobbet. Nu då?

Du låter helt utmattad/stressad och du kan stanna hemma 5 dagar utan sjukintyg, din chef ska inte kräva din närvaro i denna situation.

Gå till VC och berätta alltihop så blir du troligen sjukskriven för akut stress/utmattning. Du kommer att få några kuratorssamtal så snart det finns möjlighet, och din arbetsgivare måste ha avstämningar med dig.

Jag blev sjukskriven för akut stress 2017, först en månad och sedan med förlängning i 2-veckorsperioder tills jag kunde gå tillbaka. Vissa börjar då på 25%, andra på 50% när de återgår. 

Jag hade bara överbelastning på jobbet men du måste försöka lätta din börda privat. Säg till direkt att någon annan får ta över den idéella föreningen t.ex. Någon kommer att träda fram när inget annat val finns.

Du behöver också processa att din partner har känslor för en annan. Och handen på hjärtat- är du kanske en "caregiver" som tar på dig för mycket hopplösa fall? Har du haft någon fungerande partner i livet eller är det ett mönster att du satsar på att "fixa" personer som innebär problem? 

Jag tror att du skulle behöva tala med psykolog om din barndom och dina föräldrar, man kan få remiss via vården så det inte kostar massvis men väntetiden är lång så sätt igång den bollen så fort du kan.

Ett sammanbrott kommer inte utan anledning, och när kroppen säger ifrån måste man lyssna. Du kommer att komma igenom detta och på vägen lära dig att dra mer gränser i ditt liv så att du sedan kan må bättre- det är inte en dålig sak. Kram! 

Din plan för den närmsta veckan borde väl vara att vara att vila och få kontakt med läkare. Sedan får du ta det därifrån. Mer än så kan inte chefen förvänta sig när du mår som du gör.

Stor kram till dig, TS! På något vis kommer du att ta dig ut på andra sidan av detta. Det kanske inte blir precis så som du önskade men det kommer att bli väldigt mycket bättre än vad det känns som just nu.

Vad BRA att du lyssnade på kroppens signaler och gick hem. 

Det är verkligen dags att du tänker på DIG nu och dina behov.

Ha det inte dåligt samvete för något, du måste ta detta på allvar och avsäga dig allting och få professionell hjälp,det får ta den tid det tar och alla måste vara acceptera att du har gått in i den berömda väggen. 

Jag har själv varit där och jag har slutat att ge mer av mig själv än jag förmår och förväntas av mig.
Man måste träna sig själv att bli självsnäll och ha empati till sig själv för det är ingen som tackar en om och när man blir sjuk.
Just nu behöver du vila och ta tag i dig själv och läka.
Jobbet får ha förståelse, så är det bara.
Stort lycka till och varma kramar-du kommer fixa detta och lära dig att prioritera dig själv först.

Tack så jättemycket för era fina och stöttande svar. Pratade med vårdcentralen idag som rekommenderade att jag blir hemma den här veckan minst, har tid till kurator imorgon. Så får jag helt enkelt ta det en dag i taget nu. 

Åh, vad jag blir ledsen när jag läser sånt här? Var själv på väg att krascha in I väggen för snart ett år sen. Gick så långt så att jag tillslut kollapsade på jobbet med symptom som tydde på en stroke men som senare på sjukhuset konstaterades vara en akut stressreaktion. Sjukskrevs först på heltid men jobbar idag 75% mycket tack vare en fantastisk chef som stöttat till 100%. I början innebar det mer eller mindre att hon agerade som min hjärna och långsamt och utefter dagsform gav mig arbetsuppgifter för att efterhand släppa tillbaka kontrollen till mig.  Blir bara ledsen av att läsa berättelser som din där andra inte fått samma stöd.

Vilken tur du hade, eller i alla fall tur i oturen. 

Jag fick dessvärre en kurator som rådde mig att gå tillbaka till jobbet och börja med mindfulness, så skulle allt bli fint. Jag bytte vårdcentral för att försöka få en läkartid istället vilket jag fick, både tid till psykolog och till läkare samma dag. 

Psykologens utlåtande var stressreaktion, och jag skulle få diskutera psykofarmaka och eventuellt sjukskrivning med läkaren efteråt. Väl hos läkaren blev jag bemött med vad som bäst beskrivs som förakt. Sjukskrivning var inte aktuellt gjorde hon väldigt tydligt, "Alla vill väl mysa runt hemma men det löser inga problem! Är det så jobbigt på jobbet får du väl söka nytt arbete.". Hon skulle ta lite blodprover och om allt var utan anmärkning kunde hon eventuellt tänka sig att skriva ut psykofarmaka. Eftersom det var måndag förmiddag och mitt 8e dygn på sjuktiden skulle påbörjas efter lunch fick jag således gå tillbaka till mitt jobb redan samma eftermiddag. Helt knäckt.

Mina chefer la ansvaret på mig att både ta fram en åtgärdsplan för min tjänst samt att kommunicera ut den till berörda avdelningar. Eftersom jag hade lite otillräckliga blodvärden har jag inte fått psykofarmaka utan vitamintillskott istället. Ny utvärdering om tre månader. 

Så det var bara att kavla upp ärmarna och jobba på. Jag mår inte på något sätt bättre men har förstått att mer hjälp än såhär får jag inte. Känns tröstlöst.

Förlåt, jag vet inte riktigt om jag förstår. Vill du utveckla?

Vad hände med företagshälsan? Försök få komma dit nu.

Jag har varit sjukskriven för utbrändhet. Först gick jag också till VC och fick väl ungefär samma reaktion som du. En läkare som sa "om du kom hit för att bli sjukskriven så trodde du fel" (vilket jag faktiskt inte ens hade tänkt på, jag var bara så slutkörd och visste att jag på något sätt behövde HJÄLP!) 
Kontaktade min chef, som ringde Företagshälsan. Jag var hemma en vecka och under den veckan fick jag komma dit för en kartläggning. En sköterska ställde tusen frågor till mig och ju längre hon kom i sitt formulär, desto större ögon fick hon, och på slutet sa hon "du ska vara sjukskriven!" 
Hon hämtade läkaren som läste igenom materialet, vi tog lite prover och sen sa läkaren samma sak. Jag försökte fråga om 50%, för det kändes faktiskt konstigt att tänka sig att plötsligt vara sjukskriven. Läkaren sa "du måste komma loss helt från arbetsplatsen en period, om du jobbar 50% kommer du bara fortsätta stressa och oroa dig, kanske främst över de 50% som du då inte är på plats. Bättre att kapa helt ett tag". 
Det var så klokt och så rätt. 
Jag var hemma i drygt 2 månader på heltid, fick order om att gå promenader varje dag, deltog i en kurs för sjukskrivna, sedan började jag arbetsträna på 25% och sedan jobbade jag 50% i ett antal månader. Efter ca 8 månader totalt så var jag tillbaka på heltid och har varit det sedan dess. 

Fick höra när jag frågade min chef att företagshälsovården ändå bara kommer hänvisa mig till primärvården så det var inte lönt, menade hon. 

Nu kommer alla tycka jag är en idiot, men jag skriver ändå.
Du skrev om blodvärdet och så var det ungefär för mig. När mitt blodvärde låg alldeles för lågt blev jag typ deprimerad. Såg bara allt negativt. Man blir verkligen orkeslös. Typ halvdöd.
När jag fick upp blodvärdet var jag fit for fight igen. Allt jag gjort innan orkade jag lätt som en plätt. Det var verkligen som natt och dag! Helt otroligt! Bara för dåligt blodvärde!
Inte säkert det är så för dig, men för mig var det så "enkelt". Helt sjukt! Men det är ju sjukt också om man har väldigt lågt. Finns inte tillräckligt med syre till kroppen eller knoppen. 
Nu vet jag inte heller vad du ligger på för värde. Jag låg på 89 i Hb. Man ska helst ha 135 som kvinna. Lägst 116. (Värdena varierar dock på olika instanser)