Råd av föräldrar till gamers eller från spelare!

Om han inte vill se saker från andra perspektiv (såsom lärare på e-sports gymnasium) så får han nog svårt att utvecklas som spelare. Det brukar normalt sett inte vara fördelaktigt för någon att vara cementerad i sitt sätt. Bra att han ambitioner med sitt spelande, men som du säger så behöver man nog en plan B. Skulle allt fallera så har ni en 40-åring som sitter i en källare och gamear. Finns det möjlighet att hälsa på hos ett sånt gymnasium?

Jag har en 15-åring som drömmer om att bli E-sportproffs.
Han är dessutom duktig i 2 fysiska sporter och har ett aktivt liv utanför sitt rum.
Det jag tycker ni ska kräva.
Skolan ska skötas, bra betyg (utifrån förutsättningarna).
Fysisk aktivitet varje dag.
Kontakta studievägledaren för samtal om gymnasiet.
Begränsa speltiden.

Be honom om en plan.

Ge honom 1-2 år att ge gaming en chans. Om han förväntar sig kunna livnära sig på spelandet får du begära en ordentlig förklaring på upplägget.
- Räcker hans nuvarande utrustning för tävlingsnivån?
- Vilket spel spelar han? Viktigaste frågan! Utan att veta vilket spel han spelar är det egentligen omöjligt att veta om hans dröm är rimlig alls...
- Har andra tjänat innan i det spelet? (Hur mycket i så fall?)
- Har han tjänat något själv redan?
- Hur lång tid förväntar han sig det kan ta innan han skulle kunna tjäna pengar på spelandet.
- Hur ska han försörja sig under tiden?
- Har han någon förebild i e-sport?
- Hur seriösa är hans lagmedlemmar?
- Streamar han? Om inte, kan han börja?

Om du vågar stötta honom i hans dröm, samtidigt som du kräver en vuxen nivå av ansvarstagande och framförhållning, så kan han uppskatta det enormt, på sikt! Men om han inte klarar att bryta sig in i sporten under den avtalade tiden så är det gymnasium som gäller, till exempel. Vilken inriktning behöver man ju inte bestämma nu egentligen.

Jag blir alltid djupt imponerad av föräldrar som är öppna för att driva sina barn framåt i deras intressen och passioner. Jag saknade det i min uppväxt och tror det satt sina spår i hur jag är som vuxen. Men samtidigt får man inte vara orimlig.

E-sport kan vara extremt lukrativt, men som det mesta så är framgång sällsynt. Kan gämföras med att vilja bli skådespelare, typ. Det krävs rätt omständigheter. Min sambo har ett enormt spelintresse och förde lite handel med "skins" i Counter Strike när han fortfarande bodde hemma. Det kan handla om läskigt mycket pengar. Att lite digital kodning med en viss sammansättning pixlar kan ha värden mellan 50'000-100'000kr känns närmast orimligt. Men det är verklighet.

Men även om jag beundrar din öppenhet för att stötta ditt barn, så är det som sagt viktigt att väva in vuxet tänk och lärdomar i det hela. Att han inte har intresse för e-sportsgymnasium är till exempel inte ett lovande tecken. Litar han inte på att det ska finnas tillräcklig kompetens hos lärarna, eller verkar det snarare som att det fattas ödmjukhet för konstruktiv kritik?

Han skulle ju knappast förlora på en utbildning med den inriktningen. Träffa likasinnade och möjlighet till nätverkning. Men annars kanske utbildning på distans kan fungera bättre? Vissa skolor erbjuder ganska individuellt upplägg för studerandet osv. Om han kan gå med på minimum vad gäller gymnasial behörighet?

Sen så kan han vara medveten om att bli en e-sport spelare handlar om mer än bara bli bäst. Försörjningen kommer ju från sponsorer, vilket innebär att han behöver synas på alla sociala medier. Det i sin tur betyder att han behöver vara kunnig inom seo,(search engine optimization) och hur man skapar lockande videor och inlägg. Vilket kräver en viss grafisk kunskap. Ska han skriva kontrakt behöver han ha kunskap om lagar, han behöver betrakta sitt spelande på samma sätt som en egenföretagare. Där kan antagligen en gymnasieutbildning hjälpa honom.

Vilket spel spelar han?
Om det är CS go så varierar prispoolen med ca 500 000 Euro/dollar beroende på tävling. Om det är världsmästerskap är det miljonbelopp. Hur många spelar det spelet? 5-6 miljoner.
Dota har den största prispoolen. 
12-25 miljoner dollar.
Med det sagt så känner jag igen mig i din sons situation. Tror snarare att skolan går åt helvete, han känner sig dum & får säkert kommentarer av högpresterande tjejer. Så han känner sig betydligt tillfreds när han är i en miljö som inte bryter ner honom. Skolan för honom är bara en plats där man får höra att man är efterbliven, lärare är konstant på honom & han ifrågasätter vad han gör där mer & mer. Finns det något ämne han faktiskt tycker om? Har han någon diagnos i grunden (ADD/ADHD).  Vilket spel är det han är bra på? Allt går med vilja & disciplin. Men han kan inte förvänta sig att bli ett proffs om han inte har disciplinen. Har en vän som är med i ett amatörmässigt esportslag där de vunnit runt 80 000 på turneringar. De tränar kanske 8h i veckan på att bara kasta granater i en viss vinkel på en specifik bana. Det är enligt utsago absolut inte kul. Men nödvändigt för grabbarna för att slå ut sina motståndare. Så om din son är seriös så krävs det en extremt bra utvecklad disciplin. Annars är det bara att glömma

Det där var lite väl uppenbar projicering...? Men om jag får översätta ditt påstående, kanske det kan vara bra för TS att utforska ytterligare sin sons avsmak för studier? Verkar han möjligtvis deprimerad?

Däremot verkar du (Vladdis) ha hyfsad insikt kring ämnet. Jag reagerade på TS påstående om 20-30K spelare. Låter anmärkningsvärt få. Hade topplistan haft 20-30K bidrag där sonen ligger topp 100 (utan cheats) däremot, vore det imponerande. Men om spelet bara har en spelarbas på 20-30K antar jag att det är nytt eller okänt/opopulärt? Min sambo är ju egentligen gamern och dessutom utom räckhåll atm, så kan inte kolla! x)

Både sambon och jag hade tröttnat på studierna i TS sons ålder. Jag var deprimerad (troligtvis sambon också) i den åldern. Vi båda har använt oss av våra datorskärmar som en flykt från våra måenden. Jag spelade lite, men aldrig e-sport, och kollade mest på serier och filmer. Sambon spelade konstant. Han uppnådde elitnivå i Apex Legends och Rainbow Six Siege och var en del i ett ambitiöst team. Mötte diverse kända spelare ibland (och slaktades, lol) men ah...

Min poäng med att berätta detta är ju att det kan vara klokt av TS att kolla om gaming har ett gömt syfte för sonen. Är det en ren hobby/passion eller är det också en flykt från verkligheten? I så fall har TS större problem än hen verkar beredd på...

Han är bara 14 år och har inte ens gått ut grundskolan än. I min värld får spelandet förbli en hobby tills han har gått ut gymnasiet, så länge han sköter skolan. Annars blir det nix på spelandet. 

Men jag är kanske lite hård. 

Vad tjänar han på spelandet idag? 

Jag skulle inte kalla det projicering. Snarare än generalisering av alla de ungdomar som man mött med samma sorts inställning & erfarenhet.  Runt 80% av alla killar i skolan idag upplever svårigheter på ett eller annat sätt. De blir totalt utkonkurrerade akademiskt. Inte så konstigt då att de försöker hitta en arena där de har kontrollen.