Ang det praktiska: Förstår någon av dina familjemedlemmar (inkl partner då) hur din helhetsbild ser ut? Vilka krav som ställs - är de rimliga? Tror de att de är den enda pusselbiten? Respekterar de dina gränser? Respekterar du dina gränser?
Ang det mentala/psykiska/emotionella: Här behöver du kämpa emot om du har gränser som du själv flyttat framåt och sedan måste backa ifrån.
Vanlig reaktion att vid problem, kriser går hjärnan igång och stänger inte av, så vi är funtade när vi upplever hot, fara. Hur är det med deras attityd känslomässigt till dig? Får du det stöd du behöver, från ex din partner? (I don't think so... men det kan mkt väl bero på ren okunnighet från hans sida och att han är rädd, blir istället arg för att du kommit längre bort från honom men han gör det värre med om han inte ändrar på sig)
För att du inte ska bli helt utbränd nu så tycker jag att du behöver kontakta vården och så får man ta det därifrån. Du är det kan hända redan. Lyssna på dina signaler, mentala, kroppsliga, pressa inte dig själv ytterligare nu, låt inga andra pressa dig också.
Jag har själv åkt in i väggen så det small om det och det var en lång väg tillbaka. Jag hade just då helt orimliga krav på mig, åren innan haft sned belastning i min ursprungsfamilj alla räknade med mig, sjuka var orimligt krävande mot just mig och jag ställde upp på allt för jag älskade ju min familj - såg inte att de skadade mig och var själviska), intensivt arbete som min man inte hade, han hade ett lugnt arbete, alltså var han inte mentalt mer slut än jag var vid arbetsdagens slut och kunde inte förstå varför jag behövde vila lite/nap. Då skulle jag ha dåligt samvete för det om jag sov helt slut 30 min till en timme. Kunde också vara perioder jag inte sov alls nära på, fel på det hållet. Sen jävlar i det kunde han få se på nap - när jag väl blev utbränd, klarade bara av att vara uppe korta stunder, sen var det som att någon med en klubba slått mig i bakhuvudet, den slags tröttheten är inte i närheten av vanlig trötthet . Finns mkt okunnighet hos del andra som själva inte har det överbelastat att förstå vad det gör med en människa på sikt. De kan kräka av sig dumma saker. De begriper inte bättre. Det avgörande som gjorde att jag small i väggen var arbetssituationen som varit sjukt stressande under lång tid och sedan dessutom skruvat upp det här. Då small det. Jag var också i småbarnsåren.
Emotionellt försöker jag fortfarande lära mig distans, inte ha för mkt empati, disciplinera min hjärna att inte tänka på ett problem längre än en viss tid och sedan forcera mig att göra och tänka på annat. Jag säger nej mer nu utan att ha dåligt samvete, förr klarade jag inte av det och detta är något som närstående lär sig, de kan bli arga, sårade för att man säger nej, men de lär sig också och de lär sig rimligheten i vad de ska göra, vad som är deras jobb och inte mitt. Jag fick uppfostra mig själv på nytt och också uppfostra dem på nytt. Del har jag inte kvar samma relation till för de var mest där bara för att utnyttja mig och jag kan se idag hur själviska och också hjälpsökande de varit. Jag väljer mer folk idag utifrån omsorg inte vilket blodsband man har eller annat, utan att jag ska må bra i min relation med dem, att de ska respektera mina gränser.
