Sambo säger emot mig när jag säger åt barnen

Så det finns två skolor här: den ena är att föräldrar ska visa upp en enad front och stötta varandra när det kommer till disciplin och barnuppfostran. Eventuella diskussioner och förhandlingar sker när barnen inte är närvarande. Det här är mer konsekvent och gör det lättare för barnen att lära sig.

Det andra sättet att se på det är att föräldrar och barn ibland tycker olika och då kan argumentera och ta olika sidor. Det här är bra för att lära barnen att tala för sin sak och det visar att de kan påverka sin situation.

Båda har sina för- och nackdelar och kommer att passa vissa föräldrar och vissa barn bättre. Så länge man gör det med respekt och kärlek tror jag att resultatet kommer att vara helt ok.

Det blir problem om en av parterna helt kör över den andra eller en av dem inte tar sin del av ansvaret.

Oavsett så tycker jag att du ska kunna få lite lugn och ro även hemma. Men hur gamla är barnen? Kanske de behöver mer vägledning än bara en tillsägning? Att du startar upp dem i en tystare aktivitet eller att du förbereder dem och hjälper dem att förstå när och varför de ska vara lugnare och när de kan vara aktiva och stökigare.

frågan är väl varför barnet låter - har det tex en diagnos som gör att det inte kan låta bli? Då är det inte fruktbart att säga åt barnet, ge skamkänslor etc.

Är det ett väldigt litet barn som bara inte lärt sig att man inte måste låta alltid? 

Vi hade liknande situation här. Jag sa till barnen, och min sambo sa till mig inför barnen. Det var allt från vad jag sa, till hur jag sa det. När jag var hes på grund av förkylning och pratade med mörkare röst än vanligt. tillrättavisade han till exempel mitt tonläge inför barnen. 

Till slut tröttnade jag rejält och upplyste honom om alla gånger jag tyckt att han gjorde fel inför barnen, men inte sagt något eftersom jag inte vill visa barnen att pappas åsikter är oviktiga. Jag upplyste att det är precis vad han pysslade med och att han underminerade mig. Om detta inte upphörde, kunde han få göra vad han ville med barnen varannan vecka och så gällde mina regler varannan vecka.

Det tog faktiskt skruv. Tyvärr krävdes det som sagt att jag blev rejält arg. Numera pratar vi om sådant när barnen inte är närvarande. 

Klockrent!
Och att även föräldrar kan vara olika som personer, som du skriver i ditt andra stycke. Igår sa mamma blå men jag svarar röd idag. Och det är okej, blå är lika bra som röd.
Men allt beror på situation och så länge något inte är direkt farligt eller skadligt så går man inte in och kör över den andra föräldern framför barnen utan det tar man vid ett annat tillfälle.

Självklart kan man be barnen vara tysta ibland. De måste ju lära sig att visa hänsyn till andra. 
De måste de kunna också i skolan. Så det är bra att öva på

Fråga henne om barnen ska vara tysta ibland eller inte. Hur ska hon ha det? Antingen får man säga till barnen, eller inte. Hon får bestämma sig. 

Dessutom är det otroligt viktigt att ni visar en enad front inför barnen! Håller man inte med om något får man ta det efteråt när barnen inte är närvarande. 

Barnen är 2 och 4 men det är hon som är 4 som låter hela tiden. Sjunger eller gör små ljud. 

Kan va non diagnos på barnen. Eller helt enkelt bara att det är en fas i deras liv när de aldrig kan hålla tyst. Ofta tycks barn ha någon sådan period 

+1

Då är de ju verkligen små och kanske lite för små för att fixa att vara tysta och särskilt med bara en tillsägning. De har liksom inte utvecklat filtret som gör det möjligt för dem att ha en inre dialog istället för att låta allt de tänker komma ut genom munnen.

Inte för att det är för tidigt för dem att börja lära sig, men du får nog vara lite mer aktiv i att handleda dem (tex leka "tysta leken", eller att leka att små kaniner sover i hörnorna som ni inte får störa eller att ni är jagade av pirater och måste vara tysta för att undvika upptäckt, eller låtsas att de är spioner som smyger på dig) eller hitta aktiviteter som helt naturligt är tystare (kanske leka med dockskåpet som står i ett avskilt rum, pyssla eller leka med lera).

Ett annat sätt är också att göra ljuden mindre störande. Spela musik som både du och barnen gillar eller lär dem lite basic beat-boxing eller nya sånger. Något som gör det till mer av er grej och lite mer meningsfullt. Eller gå bara ut - att vara ute brukar få ljuden att verka mindre störande.

Eller är problemet kanske mer att du känner att din sambo inte backar dig? Jag menar barn låter, det vet ni, men föräldrar ska även hjälpa dem att lära sig att inte låta hela tiden och just när och var är ni föräldrar inte överens om. Hur skulle ni två kunna hjälpa varandra? Ni kan turas om att ta ut barnen så att de får härja av sig och låta lite extra så att den andra får lugn och ro ibland? Eller så kan du lite strategiskt lägga extra energi på att ta på dig tystare sysslor med barnen och hushållet, som mysiga tidiga morgnar eller bad och läggning. Vika tvätt i källaren är ibland en välbehövlig paus från eviga svador och stoj.