En del människors behov av att sörja offentligt?
Det här handlar inte om att sörja. Utan om att sörja offentligt. Jag förundras över människor som hela tiden måste visa alla andra att de förlorat någon. Varför gör man det?När jag förlorade en förälder för några år sedan, då la jag upp om det på sociala medier, mycket som en dödsannons, att visa för alla jag känner att det här har hänt, typ. Att få berätta för andra om det så att alla vet om det. Samma sak vid begravningen.
Men därefter har jag blivit mer och mer återhållsam med att lägga upp om det. För det är ju inte så intressant för andra. Vi saknar personen varje dag, det behöver inte synas i sociala medier för det.
Men många andra, framför allt de som förlorar ett barn tycker jag det verkar som, lägger upp om det i åratal. Mycket mer om det förlorade barnet än om de barn som lever. Jag undrar lite hur det känns för de levande barnen?
Samma saker med människor som sätter in annons i tidningen på årsdag efter att någon dött, typ fem, tio år senare eller mer Vad är syftet med det?
Att tända ljus och lägga blommor på den plats där någon dog? Jag förstår att man gör det direkt vid dödsfallet men sen, när personen är begravd, varför fortsätter man "hålla liv" i en plats där någon dött och har minnesstunder och lägger blommor osv där? Har man inte kyrkogården till det?
Som sagt, många funderingar på just detta med det offentliga sörjandet. Reflektioner?
