är bara lite nyfiken på om man har ett barn som betyder allt i hela världen för en sedan tidigare med en pappa, och man väljer att skaffa barn med en annan man (alltså ett halvsyskon) i ett senare förhållande. Uppstår samma känslor för detta barn? Jag förstår ju att på något sätt
gör det det men vill ändå om det kan kännas annorlunda på något sätt...chansen är
ju större att det får en jättannorlunda personlighet från det första pga andra gener etc
Det får man väl hoppas. Väldigt konstig fundering. Och syskon med samma gener kan också bli väldigt olika, lös grundkurs1a i genetik.
Kvinnor som har barn redan med flera olika män, de aktar man dig för däremot.
Jag har inte upplevt det själv, men min mamma har ju barn med 2 olika män och jag vågar nog påstå att hon älskar oss allihop på samma sätt. Sen har ju barn olika personligheter och man kanske älskar olika sidor hos dem.
Risken är väl störst att om någon blir favorit så är det sista barnet, eftersom mamman förhoppningsvis är kär i pappan. Det ligger kanske mer irritation i luften kring pappa nr 1 som man har skilt sig ifrån.
Lite rädd att jag älskar mitt barn jag har nu så himla mycket (och kunde jag så hade jag skaffat fler helsyskon till honom när det begav sig) nu har jag en underbar man men med alla upp och ner-känslor som kan bli med en bonusfamilj. Jag hoppas ändå på att jag skulle kunna känna samma kärlek till ett ev barn vi kanske får
som jag känner till det första . Hoppas?
Jag har sett en hel del förhållanden där det minsta (gemensamma) barnet oftare verkar mer älskat. Både om det är en mamma eller pappa som har barn sedan tidigare. Det nya barnet engageras mer i och de tidigare barnen får både mer skäll (för allt) och verkar bli en större källa till irritation och gnissel i förhållandet. De får antingen för mycket eller för lite frihet, för lite eller för stort ansvar. Läxhjälpen tar slut, tandborstningen uteblir och sånt de fått stöd i tidigare förväntas de klara själva. Blir barnet sjukt reagerar föräldrarna med ilska över att behöva vara hemma (för de har redan vabbat med minstingen). Allt kompenseras gärna med dyra presenter eller aktiviteter som föräldrarna själva inte engagerar sig i utan bara betalar och skjutsar på sin höjd. Ibland med stora diskussioner om vem som ska köra...
Det verkar kvitta om barnen bor heltid eller varannan vecka. I vissa fall funkar det jättebra att barnen bor växelvist men i en annan är hela barnveckan bara något man kämpar sig igenom pga konflikter och sömnbrist. Även sett välfungerande familjer men där de gemensamma barnen ändå upplevts som mer "älskade". I de fallen kan det dock bero på att barnet faktiskt är yngre och kärlek visas på annat sätt.
Har träffat många fina familjer också utan den här typen av problematik. Vill också poängtera att alla familjer jag stött på (vilket inte är jättemånga egentligen, kanske 5-6st) har i alla fall den biologiska föräldern visat att denne älskat alla sina barn. Det är inte så att någon varit oönskad eller oälskad, men det har inte förmedlats till barnet på samma sätt som tidigare.