Jag vill ha mer sex än min man

Jag har en relation sedan snart 6 år tillbaka. Vi har bott ihop i 3 och haft distans på 3 år. Och varit gifta i ett år. 

Jag har alltid känt att vårt sexliv inte har räckt för mig. 

Men de första åren urskulda jag det med att vi hade distans och inte kunde ses så ofta. (Varannan vecka) och när vi väl sågs så var det så mycket vi skulle göra att sex inte hans med. Jag tyckte att det var jobbigt att vi inte hade mer sex än vad vi hade. Alla vänner omkring mig trodde att vi hade enormt mycket sex då distansen skulle ge extra krydda när vi var ifrån varandra och när vi väl sågs så togs det för givet att vi bara låg hela tiden efter den anspänningen av saknad och alla var avundsjuka på oss som inte hade det trista vardagslivet. 

Jag kunde aldrig säga som det var och tyckte det var jobbigt att vi inte hade mer sex än vi hade. Jag är en väldigt sexuell person av mig. Min kropp mår dåligt om jag inte får ha sex och komma varje vecka. Detta borde vara alla mäns dröm med en kvinna som alltid är sugen. Och det blir så extra jobbigt att vara den med starkast lust i relationen då det vanligtvis brukar vara män som klagar på att de får ligga för lite och att deras kvinnor ?inte har  någon lust? jag säger aldrig nej och är ständigt sugen. Jag älskar sex. 

Det smärtar mig att min man inte känner detsamma. Men jag trodde att när vi väl flyttade ihop så skulle vårt sexliv också börja blomstra då vi  så hade vi tillgång till varandra varje kväll. Men det blev en enormt besvikelse när det gick lika långt mellan gångerna. 14 dagar mer gång. 2 gånger i månaden är för mig alldeles för lite. Jag är den som för det mesta tar intiativ. Jag till och med skriver upp när vi har sex och hur långt det går emellan. Och min frustration är så stor. Det är en stor sorg för mig att det inte kommer naturligt för min man att förföra mig och starta något på eget bevåg. 

Frustrationen går också ut över vårt vardagsliv. Då jag ständigt känner mig grå. Jag känner mig inte sexig. Värd att se på. Eller åtråvärd då passionen saknas uppenbarligen för att han ska vara sugen på mig. Jag reagerade tidigt på att han inte alls gick igång direkt på mig utan att jag fick ha ett väldigt långt förspel för att han ens skulle få upp den. Jag är van vid att män blir sugna bara man sätter sig gränsle över dem. Jag känner mig som mannen i förhållandet. jag känner just det att han aldrig är tillräckligt sugen på mig. Jag är smal,  blond. atletisk tränar och är i god form. Jag är vig och ägnar stor del åt att handla sexiga underkläder. På pappret borde han dregla över mig. Jag försöker att inte gå naken hemma för ofta så att det inte blir en vana. Jag har försökt vänta ut honom så att jag inte är den som startar det varje gång utan att han för ta stafettpinnen. Men jag klarar inte av att gå så länge utan. 

Jag har tagit upp detta då jag har ett starkare behov. Att jag saknar det. Att jag vill ha mer sex. Att jag inte mår bra av detta. Han tycker vi har sex väldigt ofta. (2 gånger i månaden) jag har frågat om det är passionen som fattas? och han tycker att vi har massa passion. 

Tyvärr märker jag inte av den. Det här gör mig lätt irriterad. Frustrerad. Grinig och blir lätt arg över småsaker. Men jag tror att är den här sexuella frustrationen som ligger och gnager hela tiden.  

Jag tillfredsställer mig själv med jämna mellanrum med olika sexleksaker för att inte tappa fattningen helt. Ibland kan jag bli sorgsen för att jag ska behöva tillfredsställa mig själv så mycket för att min man uppenbarligen inte har samma sug av mig. Jag har försökt att undvika att tillfredsställa mig själv för att spara det till min man men det har inte löst någonting. Har även erbjudit honom att vara med i mina fantasier. Att vi ska använda sexleksaker. Vad som helst för att få igång sexlivet. Jag känner mig sorgsen för att jag inte attraherar honom. För i min värld borde han vara överlycklig. 

När vi väl skulle gifta oss så hade jag en klump i magen av att ska vi ha såhär lite sex för resten av våra liv? Men han försäkrade mig om att han älskade vårt sex och tände på mig och tycker att jag är sexigast. Men allting är desamma. Jag älskar min man. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Och jag har många gånger tänkt att jag inte behöver ha så mycket sex. Att det är såhär relationer är med tiden,  och att jag får lära mig att klara mig utan det. Då Jag får så mycket mer. Kärlek. Men efter ett visst antal veckor håller jag på att bli tokig av avhållsamhet. Jag har många gånger tänkt att ska det behöva gå så långt att jag faktiskt måste lämna honom? Varför kan jag inte få ha en man som har passion för mig? Jag kan sakna tiden då man kände sig åtrådd. Passionerat sex och där man inte kunde hålla händerna ifrån varandra. Så kände vi bara de första 3 månaderna. Jag vill inte att det ska behöva gå så långt att jag ska behöva mellan välja honom eller ett aktivt sexliv. 

Det känns inte rimligt att jag ska behöva ta ut skilsmässa för att jag inte får känna mig sexuellt tillfreds i min relation. 

Jag har flera gånger försökt ta upp detta.  Så vi har pratat om det många gånger, och jag tror inte det löser något att prata om det för mycket. Nästan tvärtom att det bara blir press på honom. 

Jag känner en så stark sorg. Sådan fruktansvärd frustration och en sådan stark besvikelse. Och jag är livrädd att den besvikelsen ska ta över allt det som var bra med vår relation. Och jag är så avundsjuk på alla andra relationer som har passion och sex. Jag kan till och med börja gråta av att se par på tv som har passion och kemi gentemot varandra och inte kan hålla tassarna borta. Och då är det bara på film. Så pass stor är min sorg. Ska det alltid behöva vara såhär för mig?  Vad ska jag göra?