Oförståelse och motsättningar
Min stora sorg i livet sen mina barn varit små är att jag bara kunnat ha dom på halvtid mot min vilja. Inget jag valde utan pappan till barnen splittrade familjen genom sin otrohet med en barnlös kvinna som levt med mina barn på halvtid sedan dom var små. Det var fruktansvärt tufft att en ny kvinna flyttade ihop med mina barn direkt när jag var tvungen att flytta ut och att barnens pappa och hon varit otrogna mot mig när min mamma var döende i cancer.
Så dels var jag med om en fruktansvärd sorg iom att min mamma dog och även att min pappa dött tre år före. Barnens morföräldrar och sedan detta svek ovanpå allt. Hela mitt liv krossades kändes det som. Allt jag drömt om. Och barnens pappas föräldrar levde 20 år till. Så han kunde umgås med dom med barnen hur mycket som helst.
Och nu är jag farmor till två små flickor och min svärdotters familj tar ingen som helst hänsym till att jag finns. De har fullständigt kört över mig och min son dansar bara efter deras pipa.
När barnen föddes var barnbarnens mormor med på förlossningarna. Hon fick nycklar hem till dom och sprang där titt som tätt och sov över ofta. Jag kunde nästan aldrig besöka mina barnbarn själv, utan att någon från svärdotterns familj var där. Fick aldrig någon egentid med dom och min son försvann bara mer och mer. Detta har givetvis gjort mig fruktansvärt ledsen och deprimerad. Känner mig helt maktlös. Till saken hör att svärdotterns familj hjälpt min son med jobb tidigare så han var nästan lite som livegen. Nu har han tack o lov ett jobb han själv skaffat.
Detta handlar alltså om att jag mist massor med tid i mina egna barns liv och nu kan jag inte ens umgås med barnbarnen, vilka för övrigt inte var planerade enligt mammans eget utsago.
Försökte kontakta barnens mormor men hon bara skrek åt mig och var helt oförstående när jag sa att jag vill ju också kunna träffa barnbarnen och de gillar mig. Ddt vet jag.
Sedan är det otroligt konstigt att barnens farfar som splittrade familjen umgås med barnbarnen med sin ?nya?. För mig är allt detta fullständigt obegripligt och att ingen har någon förståelse för hur detta känns. Jag var även på väg att mista mitt liv ett par gånger innan jag fick mina barn.
Var finns rättvisan och hur kan människor vara så fruktansvärt hårda, kalla och egoistiska? Jag vore en onormal farmor om jag INTE ville träffa min son och mina barnbarn. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva med denna sorg? Har även gått i terapi men de kan ju inte trolla.
Någon som är med om nåt liknande?