Vad är det för fel på mig?

Svårt att veta vart jag ska börja, men jag har ett stort behov av att få skriva av mig. Kanske någon känner igen sig och har något klokt att dela med sig av?

Jag är i botten en känslig person, känslig för förändringar och vill alltid ha en reservplan. Jag har korta fungerade perioder i livet där jag är oerhört målinriktad och innerligt lycklig själsligt? Men jag blir inte klok på att jag alltid, alltid, alltid faller tillbaka i ett mående som sliter i själen. 

Jag är en fungerade kvinna som snart fyller 40. Jag har haft otur med hälsan och blev sjuk som ung vuxen, tyvärr har jag dessutom förlorat alldeles för många fina människor i mitt liv som hastigt gått bort. Jag har fått min beskärda del av elände och det har i perioder varit tungt men jag har gjort mitt bästa för att sörja, bearbeta, älta, försöka ta lärdom, tagit hjälp av vården vid behov etc. 

Jag är driftig, en god vän och kollega, jag roddar två underbara barn själv och jag har så mkt att känna glädje för och vara tacksam över - vilket jag till stor del är, förutom i perioder då själen blir tung och saker och ting känns eländigt. 

Det börjar ofta med att jag blir trött och matt, jag accepterar läget och sänker kraven. Ofta är tröttheten något som kommer när det är dags för mig att göra nya undersökningar för att ha koll på min hälsa. Jag blir så ofta stressad över alla läkarbesök, provsvar och den här hopplösa känslan av att saker aldrig tar slut lägger sig som ett täcke över själen. Det är som att jag blir lycklig över provresultaten -för att det oftast är oförändrat. Sen går det några månader, sen kommer en kallelse - jag håller ihop mig, allt kryper närmare, tester görs, väntan på svar - lättnad. Sen börjar det om. Lättnaden är för att jag har accepterat att jag inte är frisk och försöker att se det positiva i att läget åtminstone är oförändrat. 

Det är som att jag aldrig har tid att få må bra, vara lycklig. 

Jag är absolut inte döende, jag har förändringar i hjärnan som kollas upp varje år. Jag har även en autoimmun sjukdom som jag medicineras hårt för i perioder. Jag kan helt ärligt säga att jag känner mig som en andrahandssortering. Hur sjukt det än låter så känner jag mig mindre värd. I perioder blir mitt minne påverkat och jag har svårt att hantera det. Det påverkade minnet stör inte min relation till mina barn eller deras omsorg. Inte heller i arbetslivet då jag har ett nischat vårdyrke som är väldigt inrutat. Men i mina sociala relationer kan jag lägga mig platt fall för att jag inte vet vad jag har svarat för något även om jag fått samma fråga men med några veckors intervall. Nära kompisar förstår det här och har sett min utveckling så det är inga problem. Men andra relationer har tagit stryk. 

Jag har försökt att se över mitt mående många gånger, gått i terapi och testat antidepressiva. Men alltid eländiga biverkningar som gör att jag inte orkar fortsätta. Antingen har jag migrän eller så tuggar jag tänder, drömmer mardrömmar och kallsvettas. 

Jag älskar min lilla familj, det jag och barnen har åstadkommit. Att jag har en fantastisk mamma och fina vänner. Men jag blir så eländig av att aldrig få ro.