Vårt sexlösa förhållande, hur kan man komma till förändring?

Jag och min sambo lever i ett förhållande, nu 13 år in i det, två barn, 8 och 4 år. Vi har inte legat med varandra alls de senaste 3 åren för hon har ingen sexlust alls. För ca 1,5 år sedan började vi prata om det lite, vi kom då fram till att hon just då inte hade någon lust alls, men att hon gärna för min skull kunde ge mig oralsex och en avrunkning ca varannan vecka. Så har vi haft det i ca 1,5 år fram till nu.

Men för några veckor sedan började en ganska djup tankeprocess hos mig, detta väcktes då jag hittade en gammal tidning från 2003, där min sambo varit pinuppa, jag insåg att jag vet så lite om min sambo. Jag har alltid varit dålig på att uttrycka mina känslor, tankar, och funderingar, vilket nu började bli smärtsamt påmint. Jag känner inte min sambo som jag vill känna henne.

Jag ville börja kommunicera med min sambo, men visste inte hur, så jag började skriva ner hur jag känner, oj som jag överraskade mig själv. Jag kände mer än jag trodde. Jag märkte på mig själv att jag tryckt undan känslor för mig själv och min sambo sedan vi egentligen träffades. Vilket jag då kom fram till kan bero på hur min tidigare relationer och förhållande tidigare varit. Där jag blivit otroligt sviken av min första sambo, och efter det hade jag en KK som var gift. Så jag har sett och känt hur människor kan såra varandra, och jag har byggt upp en känslomässig mekanism mot detta. ?Blotta inte dig själv så mycket, så blir du inte så sårad när det smäller av?

Jag insåg plötsligt att jag skyddat mig, istället för att ge allt av mig själv, och gör man så, då kommer förhållandet förmodligen gå i graven av just precis det. Så för att kunna uttrycka mig mot min sambo på ett sätt som jag inte gjort på 13 år, så valde jag att skriva ett brev till henne, där jag var mycket noggrann att jag bara uttrycka mig hur jag känner och uppfattar saker, så att det inte blir ett anklagande gentemot henne och hennes beteende. Det första brevet handlade mest om vårt sexuella relation och hur jag kände kring den, på så vis öppnade det upp för en diskussion om vårt samliv, vilket kändes otroligt bra. Hon trodde att hennes olust till sex, bestod av att samtidigt som hon satte in en spiral så försvann sexlusten helt. Detta lät väldigt vettigt, hon känner sin kropp bäst, men jag anade att det nog kan vara en av orsakerna, men lusten sitter lika mycket i huvudet som i kroppen. Vi kom fram till att jag kunde om jag ville ha sex med en annan partner om jag vill det för att ligga av mig, hon ville inte veta, men det var ok.

I 1 vecka gick jag och funderade på detta om att ha sex med någon annan, och tankeprocessen fortsatte, en kväll tog jag upp hur jag tänkt. Jag har gärna sex med någon annan, men inte på bekostnad av att det skulle såra dig, eller skada ditt förtroende för mig. Jag kan tänka mig att gå till en swingersklubb, men jag vill att du vet att jag åker dit, jag vill inte ha några hemligheter, det känns inte rätt. Vilket hon tyckte var en bra lösning, och hon sa att det ska jag göra, och efteråt ser vi hur vi känner kring det hela, och kanske att hon kanske kan tänka sig längre fram att hänga med, vem vet sa hon. Äntligen öppnade hon också sin dörr till hur hon känner och ser på oss och sitt liv.

Ytterligare någon dag gick, och nu hade jag verkligen börjat komma på djupet på mina tankar, det var nu jag förstod att jag blockerat mig själv känslomässigt, stängt henne ute, och att jag nog gjorde detta, för jag kände att hon gjort likadant, och att vi reagerade likadant, hon har också upplevt djupa svek, och byggt sina skyddsmekanismer för att inte bli sårad, men jag insåg framförallt att jag varit ledsen, och sorgsen väldigt länge över hur vårt samliv blivit. Jag tog upp ett exempel, där vi i vårt förhållande inte sa till varandra att vi älskade varandra, jag tänkte på detta först efter ett par månader in i vårt förhållande, jag sa inget, inte hon heller, känslorna trycktes undan, till sist hade det gått flera år, ingen av oss ville blotta sig först. När jag tog upp detta var det som en ballong som sprack, detta var mellan oss det känsliga ämnet som ingen fick nämna, kan säga att tårarna kom. Det var hit vi behövde komma, detta vi behövde prata om, men vi var tvungna att ta några små steg i taget först. Vi kom också fram till att vi nu har två delar som kommit fram i denna processen av kommunikation. Den ena delen, vårt sexliv, där vi kan tänka oss att utforska lite mer, men det får ta sin tid, och vi känner oss försiktigt fram. Jag har bokat en tid för vasektomi för jag (vi) är klar med barn, och sambon ska ta ut sin spiral. Samt den andra delen som vi kom fram till är vårt beteende mot varandra, dela med sig av känslor, tankar, funderingar, och för att göra detta, så ska vi umgås som ett par, bara vi två någon gång varje månad, där vi äter, spelar ett spel, dricker lite vin, och pratar med varandra.

När jag nu sitter och skriver detta, är ett besök hos en swingersklubb bokat för mig, det känns bra, både för mig och sambon. Men framförallt, vi utrycker oss på ett annat sätt mot varandra i vardagen, små kramar när det värmer som bäst, fina sms till varandra, hon är inte rädd för att mysa och riskera och tro att det från min sida måste leda till sex. Vi mår så mycket bättre båda två. Detta har stärkt vår relation otroligt mycket, och jag tror att vi över tid kommer stärka den oerhört mycket mer genom handling och ord. Det här är det alla menar med att man måste kommunicera med varandra, men börja med dig själv först. Hur mår du? Varför mår du som du gör? Hur vill du ha det? Ta med din sambo på den tanke-resan, utan att anklaga, det kommer öppna upp om man delar med sig! Din sambo kan inte läsa dina tankar, du kan inte läsa din sambos tankar, går ni och väntar ut varandra, så kommer ni gräva vars sitt jävligt djupt hål, som ni aldrig tar er ut.