orkar/vill inte leva

Där är mycket kvar dude.
En var också runt 20 när jag tänkte precis som du!

Sen kom vändningen.
Jag fann och fick offra lite grann.
Men jag tog ett papper, skrev ner saker om två spalter.. "things -för o emot".
Lite våg- principen.

Och så tog jag allt som störde mig och ändrade på.
Det tog lång tid, men det fick det göra såklart.
Så nu, idag mår jag fortfarande inte bra helt menar jag, men ändå bättre än mot tidigare.

Vände mig också.. till. Jag tog inte den givna vägen till lösningen. Inte direkt.
Jag gick inte till Psykolog och kurator och annat sånt men en gång'
Istället så provade jag att kontakta gamla lärare och kompisar från förr.
och så snackade jag med dom.

Vissa ville inte ha med en att göra klart, men några tog jag upp vänskapen med igen och det kan vara bla. det bästa som hänt. Dom (de gamla kompisarna) dom hade med ändrats mot hur dom var tidigare.

Och lärarna såg ju en, dom känner en bättre än man tror.. mer för dom ser en varje dag.. har ex. En lärare som lyssnade mycket då back then, på allting som jag sa, och kommer ihåg saker som jag har glömt idag..

Så vi satt och snackade minnen och han som ville hjälpa kom tillbaka lite till då att han trodde jag var där som tonåring igen, men nu var jag ju vuxen.. så förhållandena hade ändrats lite och det hjälpte det vi pratade om'
Han var ju med utbildad i ämnet 'Hur man snackar med folk, skolelever.. överhuvudtaget. -så det löste dig och jag uppskattade han tog min tid. och han kände inte att jag störde honom, tvärt-om.

Så ge det tid, ts.
Försvinna och dö ska vi ändå göra. Att säga det kanske inte hjälper tycker somliga, men ej nu och inte så.. bara försvinna gör man inte och det är inte ett värdigt sett att lämna jordlivet på'

Lycka till, ts.