Inget sammanhang, inga rutiner

Hej. Jag blev lämnad från ett femårigt förhållande i somras. Vi var förlovade och hade gemensamma framtidsplaner, och trots att förhållandet var väldigt turbulent så var det min enda lycka i livet. Jag är 23 år gammal och har lidit av depressioner och social ångest genom största delen av mitt liv. Jag flyttade till en större stad för att gå gymnasiet då jag inte trivdes i staden jag var uppväxt i. Jag blev tillsammans med mitt ex under gymnasietiden, och levde de två första åren ett väldigt socialt liv och hade väldigt många vänner. Under sista året blev jag sjukskriven och isolerade mig från alla vänner och bekanta, och mitt ex har iprincip varit min enda vän de tre senaste åren. De problem som höll på att utvecklas med den sociala fobin (isolering i hemmet) stoppades genom att jag och mitt ex levde ett väldigt aktivt liv, och min sociala ångest minskade när mitt ex var med, vilket gjorde att jag ibland ändå kunde umgås med hans vänner och familj. 

Jag har ströjobbat och försökt ta en examen via komvux under de senaste åren men har inte kommit vidare på grund av återkommande depressioner och utbrändhet. Jag och mitt ex hade gemensamma planer om att flytta till huvudstaden för att studera vidare på samma linje, och det var en sån trygghet att veta att jag skulle ha honom vid min sida då jag förstod att det inte är något jag hade klarat av ensam. Min sociala ångest smittade nog lite av sig på mitt ex i slutet av förhållandet, och till sist levde vi båda i någon slags isolering (där var skillnaden att mitt ex ändå hade vänner och jobb ). I slutet av förhållandet ryckte mitt ex upp sig och började leva ett socialt liv igen. Från ingenstans blev jag dumpad över ett telefonsamtal i somras och jag flyttade ut ut vår lägenhet några dagar därpå. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess.
Vi hade alltid extremt bra kommunikation, men ändå tog det slut på det sätt det gjorde. Jag har varit sårad över sättet jag blev lämnad på då mitt ex var mycket medveten om min utsatta situation där jag inte hade vänner eller familj i staden vi bodde i. Men jag är så glad över att han har fått sitt liv tillbaka, och jag förstår att det var det bästa för honom. 

Under hela förhållandets gång försökte jag hålla upp en bild av att jag är en fungerande människa inför min partner. För att själv kunna vara en bra partner och för att leva någorlunda upp till den jag var mär vi blev tillsammans. Så även under mina djupaste depressioner såg jag till att hålla god hygien, städat yttre och hålla igång mig själv fast det ända jag hade velat var att gömma mig i sängen i flera veckor. Nu finns det inget som hindrar mig från att gömma mig längre. Och jag har ingen drivkraft till att ta hand om mig själv eftersom jag undermedvetet gjort allting som är bra för mig - för hans skull.  Jag kommer på mig själv när jag fantiserar om saker som är bra för mig:  framtida studier, att jag får vänner, har ett bra jobb, -att jag inte drömmer om att jag ska ha det bra, utan drömmer om att vara på samma ställe i livet som honom, och då kommer vi kunna försöka pånytt. Detta är en djupt undermedveten tankebana jag har och jag har ingen aning hur jag ska ändra på det.

Efter uppbrottet i somras levde jag i total isolation tills jag i höstas efter att ha blivit inlagd på avdelning flyttade hem till staden jag är uppvuxen i. För att vara nära familjen. Men jag trivs inte i staden alls, och den sociala ångesten blir mycket mer påtaglig i en stad där alla känner alla.

Jag läser komvux på distans nu, men jag har inget sammanhang, inget ?ställe att gå till? och jag får ingen social stimulans på dagarna. Jag är extremt deprimerad och spenderar majoriteten av tiden i min lägenhet. Jag längtar efter att flytta till en större stad igen för att börja om, och studera vidare, men jag märker hur mycket ensamheten har börjat påverka min sociala kompetens. Jag har börjat få problem med ögonkontakt och rodnad och kan knappt gå till affären längre. Jag beräknas bli klar med komvux om 1.5 år, vilket innebär att jag inte kommer kunna studera vidare på länge. Men jag kommer inte klara av ett år till av denna ensamhet. Speciellt nu när jag märker att konsekvenserna av ensamheten bara blir värre och värre. Eftersom att det är en så liten stad jag bor i nu så finns det inte heller några kurser eller föreningar att börja i, och enligt min arbetsterapeut är jag inte redo att börja jobba nu på grund av utbrändhetsrisken. 

Jag har tidigare haft en karriär inom ett intresse som jag fortfarande brinner för enormt. Yrket innebar att jag behövde vara på scen mycket och jag har, trots min sociala fobi alltid tyckt att det har varit kul -för att jag brinner för själva intresset så mycket att jag ?glömmer bort? ångesten. Jag hoppas innerligt på att någon gång få studera eller jobba med det igen. Jag har många saker jag hade velat utbilda mig till, men det är över ett år kvar tills jag ens kan börja ansöka, och jag vet inte hur jag kommer kunna fixa att gå till ett klassrum fullt med människor varje dag, nu när jag märker att min sociala ångest blir värre dag för dag.

Jag förstår att denna text kan uppfattas som gnällig, men jag behövde få ut detta ur mig på något sätt. Jag söker absolut inte sympati, och jag förväntar mig inte någon magisk lönsing på alla mina problem. Men jag undrar ifall det finns någon utifrån som har någon tips på vad jag kan göra för att komma vidare i livet. Det är alldeles för rörigt för mig att veta var jag ska börja. Hur kan man gå till väga för att sluta leva för sitt ex? Hur kan man bryta en ond spiral av isolering? Eller hur ska man ta sig vidare i livet när man fastnat?
Om någon har någon liten idé på nån av dessa frågor eller ifall någon har liknande uppleveler får ni gärna diskutera

Tack