Rädd för människor/Gå ut.
Jag skriver rädsla gör det är första anledningen till att jag lever som jag gör.
Bakgrund 0-10 år otryggt familjehem, skrik, bråk och röra. 10-20 Mobbning, hot, våld, sexuella övergrepp. 20-30 Missbruk, mobbning, våld och hemlöshet. 30-40 ((Där jag är nu)) fått ett större kontaktnät, blivit nykter, har fast jobb och lägenhet samt en några bra vänner.
Har under alla dessa ifrågasatt min manlighet. Alla verkade tycka jag var en tönt. Tjejer dissade mig och män hånade och tuppade sig mot mig. ((Men bryr mig inte alls om det där idag, är inte arg på någon))
Har aldrig haft en relation. Mest pga av att jag är rädd för närhet och för det andra känns det som om jag kommer bli sårad eller lämnad.
De senaste åren har jag arbetat mycket på mig själv och lärt mig sätta gränser. Men det här året har varit avgörande för min personliga utveckling. Har kommit i kontakt men likasinnade inom samma intresseområde och dom frågar alltid om jag vill komma och hänga, äta middag och göra andra saker. En tjej i sällskapet säger att det är ett ypperligt tillfälle att träffa någon speciell kvinna då det är några singlar där.
Nu till problemet. Jag vågar inte och jag orkar inte. Jag får dåligt samvete när jag säger nej ((dom kan ju inte fråga varje helg)) hela tiden men samtidigt är jag mån av min egentid och mina intressen. Men känner också att jag måste ju gå ut och hitta på något. Det är som om livet bara sipprar ut och jag missar hela grejen.
Varje helg tänker. Nu åker åker jag ut! Nu hittar jag på något men slutar alltid med att jag sitter hemma ensam. Både lugnt, skönt men ickså deprimerande.
Alltså, vad missar jag, hur kan jag komma ur denna delsvis självalda ensamhet? Saknar umgänge och vänskap. Men samtidigt är allt så lugnt när jag är ensam.
Känner typ att jag mår bra och dåligt samtidigt.
